Dag två.
Vi hade ställt klockan på 06.30, och jag vaknade direkt när den ringde. Frida var däremot något svårare att få upp. Efter att ha ropat på henne ett par gånger utan någon respons gick jag fram till hennes säng och klappade henne på benet. Ögonen öppnandes och hon utbrast; ”Jag drömde att en busschaufför vinkade till mig när du tog mig på benet!” Vilket härligt uppvaknande! Jag klädde på mig dagens outfit (knälång kjol, t-shirt och skjorta), och sedan begav vi oss ned till kantinen, som ligger här på området, för att äta frukost. Det var ägaren till det hostel vi bor på som kom och hämtade oss prick kl. 07.00. Vi hade som sagt bett om ett bit bröd, eller lite yoghurt dagen innan. Gissa vad som väntade på oss då vi kom fram? Nudlar. Bara nudlar. Vi åt och såg glada ut, och blev tillsagda att gå tillbaka till vårt rum då vi ätit upp för att vänta där. Någon skulle tydligen komma och hämta oss kl. 09.00. Vi låg och läste och vilade en stund på rummet, och mycket riktigt, klockan 09.00 knackade det på vår dörr. Det var en kvinna där som inte sa annat än ”Come, come. Classroom”.
Vi följde efter kvinnan och gick genom hela området för att till slut hamna på ett kontor i en korridor på NIHS. Där träffade vi en kvinna som introducerade sig själv som Dr. (….), något namn vi inte uppfattade. Vi slog oss ned på vars en stol i deras konferensrum för att prata med henne. Hon frågade oss om hur vi mådde, vad vi tyckte om boendet, och om vi hade fått någon mat. Vi småpratade en stund, och sedan ville hon även veta vad vi ville få ut av vår vistelse hos dem. Vi förklarade då att vi ville se hur de arbetar med Public Health på Sri Lanka. Hon berättade för oss att det var en grupp läkare som skulle ha ”training in Public Health” på institutet i tio dagar, och frågade om det var okej för oss om vi deltog på deras lektioner. ”Självklart!” svarade vi också traskade vi iväg till ett annat konferensrum för att delta på den första introducerande lektionen. Dörren öppnades och vi klev in. Innanför dörren sitter 25 medelålders kostymnissar. Snacka om att känns sig malplacerad! Morgonen spenderade vi tillsammans med dessa män, genom att lyssna på information om NIHS och få en genomgång av läkarnas träningsprogram. Kunde kanske vara intressant, men om sanningen ska fram förstår vi inte mycket av vad de säger när de pratar engelska. Kanske en vanesak? Låt oss hoppas det.
På lunchen blev vi skjutsade in till staden för att växla pengar. Tydligen kan man inte alls använda euro här, som vi har blivit ilurade av personalen på Forex i Sverige. Vi ville växla ordentligt med pengar, så att vi slipper åka fram och tillbaka för att växla, men det fick vi inte. De doktorer på institutet som vi har kontakt med här förbjöd oss och sa att vi max kommer att behöva 1000 rupies i veckan (vilket motsvarar ungefär 65 svenska kronor), och fick därför inte växla mer. Efter mycket, mycket övertalning och förklarande från vår sida gick de med på att vi växlade in 40 euro var, alltså 6000 rupies. Det ska väl räcka ett tag hoppas vi! Banken var nämligen inte som våra banker i Sverige. Det fanns inget kösystem alls och ingen säkerhet gällande personalen, eller kunderna för den delen! Personalen satt vid skrivbord, huller om buller i salen, och det var människor överallt. Visserligen var det en man som gick runt med en stor k-pist (för er som kan sådant med vapen: nej, det var antagligen inte en k-pist, men ni vet vad jag menar. En stor, svart sak som det går att skjuta med. Farlig såg den ut att vara i alla fall!), men det kändes osäkert på något vis. Frida och jag stod i mitten av all röra, bleka och med våra väskor i famnen. En rolig syn för de andra kan jag tänka mig! Vad jag skulle komma till är att det tog fruktansvärt lång tid att få våra pass och pengar tillbaka, och detta är anledningen till att vi helst inte gör om det igen. Eftersom boendet kostar 20 dollar för hela månaden, och vår dagliga måltid ”rice and curry” kostar 100 rupies (ca 6,50 sek) per måltid, så behöver vi kanske inte det…
Snabbt tillbaka till institutet för att äta lunch innan lektionen skulle återupptas en kvart senare. Vi hade sagt till kvinnan som är vår handledare att vi tyckte att maten var för stark, och att vi gärna åt något annat än ”rice and curry”. Hon föreslog nudlar eller ris med grönsaker och fisk. Perfekt sa vi, glada över att kanske få något annat än ”rice and curry” (måste läsas med indisk brytning, glöm inte det). Vi gick till kantinen, frågade efter vår lunch, och vad får vi? Ja, du behöver inte ens gissa – ”rice and curry”! Starkare än någonsin, så det blev till att pilla bort all sås och försöka få i sig några av de orörda riskornen, för fjärde gången i ordningen! Väl tillbaka i lektionssalen, där vi trodde att vi var försenade (klockan var väl 13.03 eller något liknande), upptäcker vi att föreläsaren inte är närvarande. Alla manliga läkare är på plats, men inte de som håller i utbildningen. Två av männen kom fram till oss och började visa på kartan var vi bör åka och allt vi bör se, och tiden gick. Klockan två kom föreläsarna in i godan ro, snacka om annorlunda mentalitet. Ingen var det minsta irriterad eller ens slog ett öga på klockan, och under föreläsningen ringde mobilerna om vart annat utan att någon ens verkade märka det. Ja, förutom vi då, som är så vana vid att man respekterar den som har ordet. Tyvärr förstod vi inte mycket av eftermiddagen heller, men som tur var använde hon sig av en Powerpoint-presentation, så visst kunde vi snappa upp lite information om ”maternal mortality rate” och ”life expectancy at birth”. Spännande!
Vi fick veckans schema, och det visade att vi ska ha lektioner, och göra en del hembesök, mellan 09.00-16.15 varje dag. Så var det även idag, så prick 16.15 var vi lediga. Vädret har varit lite upp och ned de senaste dagarna, med regn, åska och blixtar på kvällarna. Vi såg att det började mulna på, så vi sprang tillbaka till rummet för att slänga på oss våra bikinis, sedan gick vi ut för att göra något för första gången i våra liv – åka tuktuk! Vi stoppade första bästa tuktuk (mamma, jag kollade självklart i hans ögon först så att han såg snäll ut), och tog sikte mot stranden. Vilken rolig färd! Vi skrattade oss igenom hela åkturen medan det skumpade och föraren tutade. Då vi var framme vid havet gick vi en stund längs med stranden innan vi hoppade i. Lika varmt som föregående dag – om inte varmare! Härligt! Klockan var nu 18.00, det började mörkna och vi anade att det skulle bli regn, så vi började gå hemåt. En bit på väg stannade en annan tuktuk och hämtade upp oss, så det blev ännu en rolig färd hem! Det tog bara ett par minuter ned till havet med tuktuk, så vi har lovat varandra att vi ska bada varje dag – vad som än händer! För om det är så sent att vi inte hinner gå till havet kan man alltid lifta med en underbar liten tuktuk. Super! Nu är det dags för oss att sova, det har varit en lång dag med många nya intryck. Nu håller vi tummarna för att det blir lite mer sömn inatt. Godnatt!
