linasresa

Allt är färdigpackat och mycket är slängt. Kläderna, handdukarna och lakanen är inte som de var när jag kom hit för fyra veckor sedan, så de får bli kvar! Skönt!! Nu sitter vi och skriver i våra dagböcker innan det är dags att sova. Imorgon får det bli att gå upp vid fyra. Bilen som ska köra oss till flygplatsen kommer kvart över fem, och Malani kommer hit klockan fem för att säga hejdå och följa oss till grinden. Det är nog bäst så, med tanke på vad som hände sist vi skulle iväg i gryningen… Tanken på att vi ska lämna den här platsen imorgon känns lite vemodig, men min hemlängtan är så stor nu att det faktiskt mest ska bli skönt!

Vad som kommer att saknas med Sri Lanka är; att kunna ta ett dopp i det varma havet precis när man vill, de vänliga, varma och öppna människorna som vi mött, att bli bjuden på kex och kaka varje dag, de härliga promenaderna vi tagit, att åka tuktuk, de svalkande briserna då man är riktigt varm, den vackra naturen, minibananerna, att vara sambo med Frida, solen, nya upplevelser varje dag, aporna och elefanterna, den färska, goda, och billiga frukten, att slippa frysa, att leva i nuet, alla fina fotomotiv, våra ”field visits”, att bli härligt brunbränd, att ha tid till att bara vara, att håret torkar på två minuter, alla vackra färger, våra utflykter, solnedgången, korna som vandrar omkring så fridfullt överallt, och att äta nybakat bröd varje morgon. Dessa fyra veckorna har varit ett riktigt äventyr och en alldeles fantastisk upplevelse. Jag är otroligt glad att jag gav mig iväg. Detta hade jag inte velat gå miste om för allt i världen!

Nu kanske ni undrar hur det gick på vår presentation i förmiddags? Det är mycket blandade känslor då det gäller den saken. Jag kan ju börja med att berätta att vi har varit en aning irriterade de senaste dagarna, på grund av bristen på information. För tre dagar sedan fick vi veta att vi tydligen skulle bjuda på te och något att äta efter presentationen, men ingen visste vilka, eller hur många, som kommer. Då är det inte lätt att ge sig iväg och handla… I förrgår fick vi veta av vår handledare att det skulle komma 20 personer på presentationen, så vi gav oss iväg och köpte bananer och kakor till det antalet. Vi fick även besked om att de 20 som skulle komma var de som vi har träffat under våra fyra veckor här. Förutom osäkerheten om deltagare på presentationen har det även varit väldigt mycket fram och tillbaka om vilken dag den skulle hållas. Tisdagskväll visste vi fortfarande inte om vi skulle ha den på onsdagen, torsdagen eller fredagen. Vilken dag berodde på när högsta hönset här på institutet kunde, fick vi veta. Till slut fick vi i alla fall besked om fredag klockan 10, och kunde planera därefter.

Klockan åtta i morse kom Malani och en annan kvinna hit för att hjälpa oss med våra saris. De kan nästan ingen engelska alls, men de är jättevänliga och gjorde ett bra jobb med att klä på oss. Om jag får säga det själv så tycker jag att både Frida och jag blev jättefina! Vi gav oss iväg till platsen för föreläsningen redan lite i nio, för att hinna förbereda allt innan folket skulle komma. Klockan blev tio, och ingen hade dykt upp. Ungefär samtidigt ringde Dr. Chintha (vår handledare) och frågade om någon ha kommit än. Nej svarade vi, och en stund senare kom hon dit med två lärare från institutet (som vi inte varit i kontakt med tidigare). När jag frågade hur många som egentligen skulle komma svarade hon: ”Vet inte, jag håller fortfarande på att försöka få hit folk”, också gick hon igen. Nu var klockan tio över tio, och vi var mer än redo att sätta igång. Fem i halv elva befann sig elva personer i den stora salen: Jag själv, Frida, vår handledare, de två lärarna, en kvinna vi träffat som hastigast en gång då vi besökte ”MOH office”, två kvinnor och en man som vi haft som föreläsare, och två vaktmästare som gled runt och svarade i telefon, ordnade med ljudet, och så vidare. Då sa Dr. Chinta att alla hade kommit, så vi kunde sätta igång. Detta betydde alltså att högsta hönset (som vi anpassat oss efter) inte kom, och inte heller de som varit med oss på alla de studiebesök vi gjort. Situationen kändes rätt värdelös om jag ska vara ärlig. Vi undrade vad vi gjorde där och även varför vi lagt ned all denna tid på att förbereda en presentation om ingen brydde sig?

Vi körde i alla fall igång, och enligt tradition ska deras nationalsång spelas som inledning. Vaktmästaren sprang därför fram och satte i ett band i kassettbandspelaren, och alla fick resa sig upp. Under cirka sju minuter (om inte mer) spelades deras nationalsång, och en sång tillhörande NIHS, ur ett par rassliga och sprängda högtalare. När de var färdiga var det tydligen vår tur att spela vår nationalsång, vilket vi så klart inte kunde utan förvarning och utan internet. (Nej, jag har inte Sveriges nationalsång i min i-pod, borde jag det?) Vad ska man göra? Så Frida och jag sjöng den för allihop istället… Med höga röster ställde vi oss upp och sjöng ”Du gamla, du fria” så att väggarna skakade. Där har vi någonting som bara lär hända en gång i livet!

Sedan blev det dags för oss att hålla vår presentation. Det gick bra. Vi gjorde ett bra jobb, och jag är stolt över oss! I ungefär en halvtimme talade vi först om våra upplevelser under de fyra veckorna som gått, och sedan lade vi ned stor kraft på att försöka förklara hur vi, som folkhälsopedagoger, arbetar med folkhälsa i Sverige. Skillnaden mellan Sverige och Sri Lanka poängterades, men då presentationen var klar och åhörarna fick ställa sina frågor var det en som sa: ”Vad är skillnaden mellan Public health här och i Sverige?”, så det var bara att kortfattat ta det en gång till. Efter det var det inte fler som hade några frågor… så det måste väl betyda att vår presentation var så bra att det inte fanns några oklarheter, eller? En av kvinnorna höll ett kort tacktal; till vår stat, som lät oss komma hit, och till oss, för att vi valde att åka. Sedan var det te. Vi dukade upp allt vi hade köpt, och gästerna tog för sig. De tackade snabbt för sig, och försvann. Kvar stod vi med kex och bananer till 20 personer (de ska vi mumsa på då vi flyger hem, så det så!), nöjda med att vi hade presentationen avklarad, men något besvikna över hur det hade gått till. Man slutar aldrig att förvånas!

Jag kan förresten ta och tala om för er att Sari är fruktansvärt varmt att ha på sig!! Vi trodde nästan att vi skulle svimma där ett tag… Så när alla hade gått sprang vi hem och slet av oss dem, och sedan åkte bikinin och strandklänningen på istället. Klockan började närma sig halv ett, och vi ville inget annat än ned till havet en sista gång! Det visade sig bli en av de finaste dagarna hittills, så vi stannande kvar ända till halv sju och njöt av den vackra solnedgången. Det var vi värda efter den förmiddagen! Vi tog våra sista dopp, och sa hejdå till havet innan vi tog en tuktuk hem för sista gången. Sorgligt… Nu ska jag sova minsann, det kommer att bli en lång dag imorgon. Vi åker klockan fem, och om allt går som det ska är vi hemma klockan fem ett dygn senare (Sri Lankansk tid). God natt.

     

1. Jag i min Sari. 2. Salen där vi höll vår presentation. Syns gör även åhörarna. Om ni undrar vem mannen i gult är, (han är inte omnämnd i inlägget) så är det en man som lugnt kom ingående när vår presentation precis var slut. Vi hade aldrig träffat honom innan, och han satt och pratade i sin mobil hela tiden han var där. Märkligt. Men han åt med god aptit av våra kakor minsann! 3. Jag, Dr. Chintha och Frida. 4. Sista solnedgången.

Idag var vår sista dag här på Sri Lanka. Eller, imorgon är egentligen vår sista dag, men då har vi vår presentation, så vi räknade detta som vår sista dag. Vi valde att spendera den på vårt favoritställe; stranden. Runt klockan åtta i morse tog vi en promenad ned till havet, och där har vi stannat hela dagen. Största delen av tiden badade vi, eftersom det är alldeles för varmt att vara ute i solen om man inte är nere i vattnet. Vi har haft en jättehärlig dag och bara njutit. (Kanske till och med blivit lite bruna också?) Vår plan var att stanna och se på solnedgången, men vid halv fem började det åska och regna, så det var bara att ge sig hemåt, tyvärr. Nu håller vi tummarna för att det blir en fin kväll imorgon, så att vi kan ta oss ned till havet då istället. Ett sista dopp i det blå hade inte heller varit fel!

Vår presentation är alldeles klar nu. Håll tummarna för oss imorgon klockan tio att det går bra! Nu är jag supertrött och ska krypa till kojs. Det blir samma procedur som varje kväll, då jag kryper ned under myggnätet och lyssnar på min ljudbok tills jag somnar… (Tack Andreas, den har gett mig många avkopplande stunder på resan.) God natt. 

Sista skoldagen idag, och även den bestod av två diskussioner. En angående ”Maternal and childrens health” och en som handlade om “Sexual transmitted diseases”. Den första diskussionen var en sammanfattning av det vi lärt oss våra fyra veckor här, så nu känner man verkligen att det snart är slut. Under lunchen arbetade vi med vår presentation, som näst intill är färdig nu. Finslipet kvar bara. Efter det åkte vi in till Kalutara en sista gång. Jag köpte lite kläder till Elly (även om det var svårt, för de har bara ”free size” till barn här. Hur ska man veta om det passar?), också köpte jag en årsförbrukning av tiger balsam. Om man jämför med Sverige så var det näst intill gratis, och det går åt mycket till min ömma rygg – så det var bara att passa på! Silikondroppar till håret hittade jag också, till en nästan obefintlig kostnad. Hur bra som helst eftersom det kostar skjortan hemma i Sverige. Jag är hur nöjd som helst med mina köp, och nu kan jag åka hem till Sverige utan att vara det minsta deprimerad över min shoppingtorka…

Jag var även och hämtade min Sari idag. Har jag glömt att nämna det? Jag har fått en Sari uppsydd. Den är jättevacker! Den har en rosa/aprikos färg, och blusen är i vit spets med rosa/aprikost undertyg. Frida och också fått en uppsydd. Hennes är vinröd, och vi ska ha dem på oss på presentationen på fredag tänkte vi. Malani, husmodern på boendet, kommer hit på morgonen för att hjälpa oss att ta på dem. Hon har visat oss en gång tidigare, och det är en hel vetenskap! Ser fram emot att visa alla på institutet, de lär nog bli förvånade.

Nu har det blivit dags att sova. Imorgon är dagen vi har väntat på, vår sista lediga dag innan vi åker hem till Sverige! Då ska vi låtsas att vi är på semester, och ligga vid stranden hela dagen. Härligt! God natt.

Idag hade vi den näst sista skoldagen innan det är dags för oss att åka hem till Sverige igen. Skönt! Nu börjar det verkligen närma sig… Hur underbart, spännande, fantastiskt, roligt och intressant vi än har haft det dessa fyra veckor, så har jag riktigt mycket hemlängtan nu! Vi börjar även känna att vi har gjort vad vi ska här. Och att spendera halva dagarna med att vänta, vänta och vänta, utan någon som helst information, är något vi är ganska trötta på nu om jag ska vara ärlig. Vad skönt det ska bli att komma hem och kunna använda klockan till det den är till för – att passa tider med! (Kanske lät jag väldigt svensk nu, men jag gillar effektivitet, och när man är i tid.) Idag hade vi i alla fall två diskussioner med två olika doktorer från institutet, en om ”Control of Malaria” och en om ”Inter-sectoral coordination”. Intressant!

Från nudellunchen och framåt spenderade vi hela dagen i biblioteket, och på rummet, med att förbereda vår presentation. På fredag äger den rum. Vi tog en paus en stund på eftermiddagen och åkte in till Kalutara. Jag har härmed gjort min första shopping på denna resa! (Förutom näsduken.) Skratta inte åt mig nu, men det jag köpte var ”rice and curry”…. Fast det är inte riktigt så hemskt som det låter. De har massor med roliga rissorter här, så jag köpte med mig lite hem. Jag köpte även ”dahl” (tror att det kan vara någon form av linser), och massor med kryddor! Olika sorters curry, chili, och en krydda som hette ”Turmeric” (som jag inte riktigt vet vad det är, men den såg spännande ut). Jag måste ju ha några minnen med mig härifrån, och då fick det bli mat. Jag är helnöjd, men det dröjer nog ett tag innan jag får någon sorts sug efter ”rice and curry”…

Vill ni veta vad jag saknar? Jag saknar min säng, att sova utan myggnät, att kunna dricka vatten från kranen, is, att borsta tänderna med kranvatten, en varm dusch, en fräsch toalett, att gå barfota inomhus, mina raggsockor, att slippa oroa sig för ödlor, kackerlackor, spindlar och myggor när man ska sova, AC i bilen, bilbälte, att känna sig säker i trafiken, kyla (tro det eller ej), våren med sina blommor och fåglar, trottoarer (hundfria sådana), övergångställen (där bilarna stannar), att träna, nya rena kläder, att tvätta i tvättmaskin, att kunna ha sjal, att inte vara ständigt klibbig och svettig, att lukta gott, att borsta håret, hårinpackning, fotbad, fräscha handdukar, mina smycken, att måla naglarna, mina glasögon, tillgång till internet, att kunna använda mobilen utan att få en räkning på 700 kronor för tre samtal, se på TV, melodifestivalen, att kunna krypa upp i soffan under en filt och se en bra film, min mikrovågsugn, spisen, att laga mat, att gå in i en matbutik och veta vad allt är, och att äta riktig mat; mjölk, fil, kellogs K, ägg, klyftpotatis, kycklingfilé, bearnaisesås, köttbullar, potatismos, ketchup, pannkakor, gurka, tomat, sallad, äggakaka, lingonsylt, köttfärslimpa, kokt potatis, brunsås, paprika, färska champinjoner, korv, risotto, grillad kyckling, potatisgratäng, tonfisk, bulgur, crème fraiche, makrill i tomatsås, tacos, hemmagjord pizza, lasagne, spaghetti och köttfärssås, ishavssallad och… Jag kan nog fortsätta hur länge som helst! Det är mycket jag har haft abstinens för dessa fyra veckorna. Oh, vad jag längtar tills jag är hemma igen! (Självklart saknar jag Gustav, mina vänner och min fina familj också. Tro inte att jag har glömt er!) God natt.

Det första vi gjorde på morgonen var att besöka ett kontor tillhörande en PHI (”Public Health Inspector). Där fick vi än en gång veta allt han gör, och alla register han måste fylla i. (Precis som de övriga i Sri Lankas ”Health team”.) Hans ansvarsområden är allt från skolbarn och gravida kvinnor, till sjukdomskontroll och säkra livsmedel. Idag skulle vi följa med på ett studiebesök till en livsmedelsbutik där PHI skulle kontrollera så att allt gick rätt till. Det vi fick uppleva under besöket var för mig väldigt skrattretande (efter att ha arbetat i en livsmedelsbutik under flera år). PHI gick in i butiken, och ställde sig sedan mitt i lokalen för att titta runt. Hans ögon fastnade snabbt på glassdisken. Han gick fram, började peta bland glasspaketen, och fann några vars lock hade öppnats. Han började gå igenom alla små glasspaket, och sa till oss att vi skulle ”öva på att finna öppna paket”…(!) Efter det tog han fram ett register, med flera sidor, och började fylla i det. (Säg till personalen att lägga det i krossen för guds skull!) Efter en lång stund var han klar med sitt register (där han hade skrivit ned alla glasspaket som var sönder), och då gick han en runda längs med frukten. Han stod sedan och pekade på en dålig vindruva i taget som inte var säljbar.

Om och om igen sa de två män som var med oss från institutet att PHI:s jobb var otroligt viktigt och att han hade en väldigt hög position på yrkesstegen. Vi kunde inte låta bli att undra vad han i så fall gjorde där? Dyrbar tid lades på något som personalen väldigt enkelt kunde ha tagit hand om själva, och något som de ska ta hand om. Det ingår i deras jobb! Vårt sällskap för dagen berättade för oss, med inlevelse, hur PHI nu skulle ta glassen i sin ägo och ”destroy it”. (Väldigt avancerade grejer det här…) Nej, nu kände jag att jag blev lite för sarkastiskt, bäst att jag avslutar detta och börjar berätta om vår eftermiddag istället. Men tänk så annorlunda det kan vara!

På grund av valet fick vi eftermiddagen ledigt, så efter dagens nudellunch (jodå, de slinker ned) tog vi en skön promenad till havet. Det blev några dopp innan det var dags att gå tillbaka till institutet. Vi har mycket att göra inför presentationen på torsdag, så vi behövde komma till internet innan biblioteket stängde. På helgerna har de stängt, och på vardagarna endast öppet under skoltid (då vi oftast är iväg), så det gäller att passa på då man har möjlighet! Vi spenderade kvällen, och en bit in på natten, med att förbereda. Imorgon också, sedan är vi nog klara. Skönt! God natt.

Ps. Bananen smakade inte alls som en banan brukar göra, men den var god, och väldigt mäktig! Både Frida och jag hamnade i någon form av matkoma efter att ha ätit en halv banan var till frukost… Nu är vi så trötta på banan att vi inte lär äta fler på denna resa.

Idag har jag skrattat mer än jag har gjort på väldigt länge. Vilken dag! Vänta, jag tar det från början. I morse kom två av läkarna (som vi hade lektioner med under de två första veckorna) och hämtade oss här på institutet. Vi har haft en del mejlkontakt sedan deras ”training programme” var slut, och de har erbjudit oss att hjälpa till med utflykter runt om på Sri Lanka. Vi har inte riktigt hunnit tidigare, men att se elefanter var ett av våra mål den här resan – så det ville vi gärna ha hjälp med! De kom i en sportbil, med RnB på högsta volym och solbrillorna på. Något annorlunda mot det vi har sett tidigare på den här resan… Det fanns bälte och AC i bilen, så vi var helnöjda! Det tog bara några sekunder innan samtalet var igång, och efter det skrattade vi nästan oavbrutet hela dagen. Vilka roliga killar! Underbart positiva, med fantastisk humor.

Vi hade två val inför dagen. 1: Nationalpark. Vilda elefanter. Många timmar i bil där vi kanske, om vi hade tur, skulle få se två eller tre elefanter på långt håll. 2. Elefantbarnhem. Endast tre timmars färd med många elefanter på nära håll. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för alternativ två, vilket vi gjorde alldeles rätt i! Väl där fick vi snabbt erfara hur de lurar turister på pengar… Frida och jag fick betala 2000 rupies per skalle för att komma in på området, medan våra två kompanjoner fick betala 100 rupies var (nej, jag har inte glömt en nolla. De betalade sex kronor!). Först gick vi ned till floden för att se elefanterna bada, och där fick jag även kela lite med en jättevacker elefant som gillade att bli kliad bakom öronen. Då jag klappade och kliade henne njöt hon och gungade fram och tillbaka. Rolig upplevelse! Allt som allt kan där nog ha varit runt 50 elefanter som svalkade sig i det sköna vattnet. (Jag försöker att ladda upp några bilder så att ni kan få se.)

När elefanterna hade badat klart gick de i karavan till ett område där de fick leka och äta, vilket var ett stort fält med mestadels sand, men även lite gräs och träd. Det var jättekul att se deras samspel med varandra, men många av dem var även lite sällskapssjuka gentemot oss, och kom fram och nästan puffade på oss med sina snablar. Det blev många bilder och många skratt innan vi lämnade barnhemmet för att åka vidare mot Colombo. Tiden hade sprungit iväg, så nu var det redan seneftermiddag. På vägen stannade vi på en restaurang för att äta buffé, och killarna fick oss att lova att vi skulle äta traditionell Sri Lankansk mat, på traditionellt Sri Lankanskt vis. Det vill säga – med händerna! Ingen äter med bestick här på Sri Lanka, så under mer än tre veckor har vi varit till besvär varje gång vi har bett om en liten sked eller en gaffel. Det var svårare än man kan tro! Vi åt ”rice and curry” (dock en väldigt god sådan), och jag vågade mig faktiskt på kyckling eftersom vi var på en riktig restaurang. Efterlängtat! Med fingertopparna fick man knåda riset tillsammans med köttet och rörorna, så att det formades till en liten boll som man sedan kunde stoppa i munnen. Knepigt, men roligt att testa! Det var väääääldigt starkt, så hela middagen igenom skrattade de åt våra röda läppar och brinnande munnar, och de skrattade självklart också åt hur vi såg ut då vi försökte få i oss mat utan bestick…

När vi var framme i Colombo körde vi direkt ned till stranden för att hinna se solnedgången. Vi stannade vid en jättemysig restaurang, och kunde njuta av den vackra vyn därifrån. Efter någon timme med trevligt sällskap blev alla myggbett oumbärliga, så då satte vi kurs hemåt. Innan ikväll hade jag lyckats klara mig undan med endast fyra myggbett på hela resan, men nu har jag nog hundra – minst! Vi hade berättat för killarna om vår ”att äta-lista”, så i deras uppdrag för dagen ingick, förutom elefanterna, även att visa oss äkta Sri Lankansk mat och ”Hoppers”. Den första hade vi klarat av, med bravur, så nu var det bara ”Hoppers” kvar! På vägen hem stannade vi på ett litet fik och provade. Om jag har förstått det rätt är det någon speciell sorts mjöl blandat med kokosmjölk, som sedan steks i ett skålformat järn. Resultatet blir en skålformad, papperstunn kaka med lite tjockare deg i mitten. I denna kan man ha ägg, eller annan mat, men vi föredrog att äta endast ”Hopper”. Den smakade ungefär som en söt pannkaka, supergott! Det blev några stycken innan vi fortsatte hemåt.

Runt klockan nio stannade bilen utanför institutet, och vi var åter hemma efter en lång, men alldeles fantastisk dag! De hade bjudit oss på allt under hela dagen, även då vi insisterade på att få betala. Hela dagen pågick en diskussion om att de vill bjuda för att vi är gäster, för så gör man på Sri Lanka. Och vi ville betala för att de var snälla och hjälpte oss, för så gör man i Sverige. Det slutade med att vi fick ge oss, och därför sa vi tack tusen gånger istället. Detta var de inte vana vid, så de skrattade åt oss hela dagen för att vi sa tack gång på gång. ”Tack för att ni säger tack” sa de till slut, då vi hade talat om för dem hur svenskarna fungerar. Kanske man kan lära av varandra, och mötas på mitten?

Nu ska jag i alla fall sova, för mina skrattmuskler är trötta och behöver vila. Imorgon väntar vårt sista (!) field visit innan hemresan. God natt.

Jag glömde förresten berätta att vi köpte världens största banan idag. (Jag ljuger inte. Vi kommer att hamna i Guiness rekordbok, alldeles säkert.). Den var 40 centimeter lång, och 20 centimeter i omkrets (bild kommer). Vi såg den i ett fruktstånd längs med vägen då vi körde, och vi var bara tvungna att köpa den! Den ska vi ha till frukost imorgon. Frågan är bara om vi orkar hela? Den är enorm. Den ser ut som en hel middag!

Idag blir det ett kort blogginlägg, för idag har vi bara njutit av att vara. Tidigt i morse packade vi en matsäck bestående av bröd, vattenmelon, bananer och vatten, och gav oss iväg till stranden. Där har vi legat hela dagen, i sju timmar för att vara exakt. Vi räknade ut att vi badade ungefär sex av dem. Underbart!! Sedan blev det en snabb runda in om till Kalutara för att ta lite bilder vid den vackra bron, och köpa mer nudlar. Tio paket var blev det, och om allt går som det ska så kommer det att räcka perfekt sista veckan. Sedan lär vi nog inte äta nudlar på ett tag… Listan på allt jag ska äta när jag kommer hem växer sig större för varje dag, men viktigast är nog att jag har min fil då jag vaknar på söndagsmorgonen. (Får inte glömma att be Gustav köpa.) Imorgon väntar ett nytt äventyr. Då ska vi ge oss ut på jakt efter elefanter. Håll tummarna för oss att vi hittar några! God natt.



Vy från bron: Kalutaras stolthet, buddhistiskt tempel.

Ja, de är roliga med tider här minsann! Halv nio i morse skulle vi åka iväg till ett barnhem. Strax efter klockan åtta knackade det på dörren till vårt rum. Utanför stod en kvinna som var stressad och sa: ”Main gate. Now, now. Field visit. Main gate. Now!” Frida höll på att packa väskan för dagen, och jag borstade tänderna, så det var bara att skynda sig. Vi snabbade oss ned och var där till kvart över. Där fanns inte en människa (förutom vakterna). Halv nio kom chauffören förbi i lugn och ro och sa ”ten minutes”. Tio i nio (det vill säga ytterligare 20 minuter senare) åkte vi. Då blir man aningen trött eftersom vi kunde ha lagt den tiden på något vettigare än att sitta i en lobby och vänta. Men, vi har märkt att det går till så här, så det är bara att vänja sig! (Vilket vi väl lär göra lagom till det är dags att åka hem…)

Iväg kom vi i alla fall, och färden gick till ett barnhem för utvecklingsstörda. På boendet bodde 70 flickor och kvinnor i åldrarna 5-50 år. Boendet kallades fortfarande för barnhem, även då många av dem var vuxna kvinnor. Om ingen familj eller annan anhörig kom och hämtade dem efter att de fyllt 18 fick de stanna på boendet, och tyvärr var det ofta så. Vi fick veta att många av dem inte ens hade något födelsebevis, eftersom de hade blivit funna övergivna då de var små. Tragiskt. Många av dem hade Downs syndrom, och vissa hade grova störningar medan andra bara var lätt efterblivna. Alla bodde tillsammans (om än uppdelade i olika sovsalar efter ”störning”), och verkade trivas jättebra. De stora tog hand om de små, och de var så fina tillsammans. De som förstod att vi var där och hälsade på blev jätteglada och ville hålla våra händer hela tiden. På dagarna gick barnen i skolan, en specialskola som låg på området. Vi fick vara med under en lektion, och det verkade superbra. Varje lärare hade hand om ungefär fem elever var, vilket gjorde att de hade gott om tid för varje individ. Barnen målade och pysslade, och tränade på att skriva och räkna. Jätteroligt att se! Där fanns en liten flicka med Downs syndrom som var jättestolt över sin skrivbok. Hon berättade och visade, och gav mig de mest underbara leenden jag någonsin fått. Givande förmiddag, precis som så många andra.

Efter nudellunchen (behöver jag ens tala om att det var det vi åt?) var det dags för ytterligare en diskussion, denna gången om ”adolescent health promotion”. Vi träffade en MOH som berättade för oss om ett projekt som pågår, där ungdomarna är i fokus. Intressant! Vi hann även med ett möte med vår handledare Dr. Chintha, som gav oss nästa veckas schema. Hon hade talat om för oss redan innan att vi skulle ha en fullspäckad sista vecka, men att det hade blivit ändrat upptäckte vi snabbt. Nästa vecka har vi bara ett ”field visit” och fyra diskussioner innan det är dags att åka hem. Anledningen är att de har val här nästa vecka, så alla institutets fordon är upptagna – och vi kan därför inte ta oss någonstans! Alla doktorer och lärare är också iväg på valkampanjer och uppdrag av olika slag, så det är ingen som har tid med oss. Just nu vet vår handledare inte ens hur det blir med vår avslutande presentation, eftersom den skulle hållas på valdagen. Den kommer att bli av, men vi vet inte när eller hur många som kan delta. Det återstår att se!

Efter att skoldagen var slut tog vi vår vanliga runda, först stranden med dopp bland vågorna (idag var de höga), och sedan in om till Kalutara. Vi köpte mer frukt och provade pannkaksbröd med löv i. Ganska gott faktiskt! Nu ska vi skriva lite på vår presentation och äta papaya, precis som vanligt. Börjar vi bli lite förutsägbara? Kanske borde vi göra något totalt oväntat någon dag? Vi får väl se hur det blir med den saken… Imorgon är det i alla fall lördag, och då ska vi bara njuta. Om en vecka åker vi hem! Hjälp, hur ska vi hinna allt? God natt.

Idag var vi på en skola här i Kalutara, med barn i åldrarna 5-16 år. Sammanlagt 900 barn uppdelat på 22 klasser, två till varje årskull, med 38 lärare. Här fick vi delta under ett ”School health programme”, där en MOH (”Medical officer of health”) undersökte alla barn i årskurs ett, fyra och sju, med hjälp av två PHI (”Public Health Inspectors). Barnens ögon, mun och hud undersöktes, och man lyssnade även på hjärta och lungor, precis som den gången vi var i Beruwala och deltog i ett ”Health promotion programme”, minns ni? Det var många barn som skulle undersökas, så efter en stund gick vi istället runt och tittade på klassrummen, och träffade några av barnen och lärarna. De fnissade, pekade och samlades runt oss vart vi än gick. Jag hade tränat in några enkla fraser på Sinhala för att kunna få kontakt med barnen. ”Nama mokada? Mahgah nama Lina.”, sa jag till dem, och fortsatte med ”Kohomada?”. Enkelt översatt: Vad heter du? Jag heter Lina. Hur mår du? Inte helt enkelt, men jag gjorde så gott jag kunde i alla fall! Efter att ha arbetat på en skola i ett och ett halvt år var detta studiebesök speciellt roligt för mig. Spännande, och intressant, att se hur skolverksamheten fungerar i andra delar av världen än Sverige.

Efter nudellunchen (jodå, fortfarande gott) träffade vi en kvinnlig doktor som vi skulle ha en diskussion med angående ”Dental health promotion”. Det var inte mycket till diskussion. Kvinnan i fråga satt på en stol bredvid oss och läste innantill från olika papper och böcker som hon hade med sig. Någon ögonkontakt var det knappt tal om, och då jag försökte ställa någon fråga fick jag inget svar. En rätt värdelös eftermiddag om jag ska vara ärlig! Hade hon i alla fall läst något intressant, men hon läste bara olika register, yrkestitlar och sjukdomar. Synd! Nog om det. Som tur var pågick ”diskussonen” bara strax över en timme, vilket betydde att vi hade lite av eftermiddagen kvar att spendera utanför skolområdet. Vi hade inte sett solen eller havet sedan i söndags, så vi visste precis vart vi skulle!

Just precis – havet! Efter en timmes bad låg vi på våra badlakan och njöt av att se solen gå ned. Underbart! Första dagen sedan vi kom då det inte bildades mörka regnmoln vid fyra. Vilken tur vi hade! Denna dag, om någon, behövde vi verkligen ligga kvar i solen och njuta, lääänge. Då det började mörkna tog vi en tuktuk in till Kalutara för att köpa frukt och vatten, och där blev vi faktiskt kvar till det blev mörkt (tro det eller ej, vi som är så försiktiga av oss!). Det var roligt att se Kalutara på kvällen, med alla människor och alla ljus. När klockan blev sju tog vi ändå en tuktuk hem, man vill ju inte utmana ödet alltför mycket… Nu har vi precis ätit vår kvällsmat, samma som vanligt, och ska strax mumsa på lite ananas. Vi har köpt hem ananas, papaya och vattenmelon så det ska räcka hela veckan ut. Resten av kvällen ska vi ägna åt studierna, vi har mycket att göra – på liten tid. God natt då.



Några av lågstadiebarnen under en rast.

Ps. Igår hade jag en lite längre stund till internet, så jag lade in några bilder till gamla blogginlägg. Håll utkik! Det kommer fler så fort jag har tid.

Idag har varit en lång dag, med mycket väntetid och väldigt mycket tid i bilen. Vi åkte hemifrån klockan 07.30 i morse, och var inte hemma förrän närmare 18.30 nu ikväll. Jag är så trött att jag knappt orkar skriva, men jag ska göra mitt bästa för att få ned det väsentliga. Efter att ha åkt i ungefär en timme i morse kom vi fram till vårt första stopp; en ideell organisation vid namn Sarvodaya (vilket betyder ”awekening of all”). Det första vi fick göra vara att träffa högsta chefen, en 80-årig man med hår lika vitt som hans skjorta och sarong. Då vi kom in på hans kontor var det som taget ur en maffia-film från 70-talet; mörka träväggar, ljusa skinnsoffor och ett stort, lyxigt skrivbord. På väggarna hängde diplom i massor, och fotografi med diverse kända personer och tillställningar. Mannen kom springande förbi oss och sa: ”Excuse me one minute. I have to write to the government and tell them to go to hell!”. Vi pratade med honom väldigt kort, sedan ursäktade han sig med att hans flyg till Japan gick om en liten stund, så han var tvungen att gå. En riktig krutgubbe med andra ord! Under förmiddagen fick vi besöka olika avdelningar inom organisationen. Alla avdelningar hade en sak gemensamt, de strävade efter hälsa för alla, stora som små, gamla som unga och rika som fattiga. Intressant förmiddag. Förutom studiebesöket hade vi även hunnit med: en frukost (där vi väntade på att de tre som var med oss skulle äta i lugn och ro), en kex- och tebjudning, och en paus med uppfriskande limejuice. Vi var försenade redan i morse efter att chauffören (som vanligt) kom nästan en halvtimme sent, och det blev inte bättre av att damerna vi hade med oss skulle ha kafferep stup i kvarten! Innan vi åkte fick vi besöka ett barnhem som låg på området. Barnen som bodde där var mellan 0-2 år gamla. De var otroligt söta! Men tanken på att dessa barn inte har någon familj som vill eller kan ta hand om dem var otroligt jobbig. Det enda man ville var att ta med alla barnen hem och ge dem massor med kärlek!

Runt tolv kom vi i alla fall iväg, och då var det dags för lunch. Vi skulle åka vidare till Colombo för ett möte med en doktor som arbetade i organisationen, så på vägen dit stannade vi och köpte med oss mat (ris med grönsaker – gott!). Resan tog nästan en och en halv timme, och när vi kom fram gick damerna återigen på paus, i lugn och ro. Runt klockan två fick vi äntligen träffa den man vi hade väntat på, och jag fick uppleva en av de bästa stunderna hittills på resan. Vilken man! Han var allmänbildad, rolig, trevlig, spännande, (ja, allt positivt man kan vara) och vi hade en otroligt intressant och utvecklande diskussion om Sri Lanka och dess ”Health promotion work”. Vi var redan nästan två timmar försenade enligt dagens schema, så damerna var otåliga och avbröt diskussion. (Om de hade haft mindre kafferep kunde vi kanske hunnit med det vi var här för att göra? Irritationsmoment.) Nu var klockan tre, och vi skulle egentligen vara på äldreboendet, vilket låg mer än en timmes resa därifrån. Bråttom, bråttom…

Väl framme på äldreboende fick vi först prata med presidenten. Även detta var en privat organisation som inte får något stöd alls från staten. De klarar sig endast genom donationer (främst från privatpersoner). Presidenten berättade för oss hur äldreboendet fungerar, och det lät väldigt sunt. De ger dem bra mat, och hjälper dem med allt de behöver. De verkade även vara väldigt noga med att de äldre skulle hålla igång, både fysiskt och psykiskt, genom motion och genom att läsa tidningen varje dag. ”Vi måste se till så att varken musklerna eller hjärnan blir förstörda”, sa han. Efter en pratstund fick vi gå runt och kika på boendet och träffa alla. Där bodde 101 kvinnor och 44 män. De 101 kvinnorna var uppdelade på fyra salar, med ungefär 25 sängar i varje sal. Sängarna stod med en halv meters mellanrum med myggnät ovanför och små bord mellan. Inte mycket plats för privatliv alltså. Den yngsta var 60 år och genomsnittsåldern låg på 75, men av att döma på utseendet såg de ut som våra 95-åringar där hemma. Två av de 145 kunde engelska, så de kunde vi prata med en stund. De berättade om hur bra de trivdes där, och om hur bra personalen tog hand om dem. Skönt! De flesta blev otroligt glada av att se oss, och deras tandlösa leenden sken genast upp. Flera av dem klappade mig över ryggen och i håret, och höll i mina händer. Man märkte att de sökte närhet, och det gjorde inte så mycket att vi inte kunde förstå varandras språk. Sällskap är ändå alltid sällskap! Där kunde jag ha stannat hela dagen, jag är säker på att vi skulle kunna förstå varandra på något sätt. (Man kan göra mycket med min- och kroppsspråk som sagt.) Så klart kunde vi inte det, för våra eskorter var helstirriga och ville därifrån. (Men när de satt och åt kex och drack te med personalen passade vi på att ta en runda till, det gäller att vara smart!)

Nu orkar jag inte skriva ett ord till. Efter att ha spenderat otaliga timmar i en liten, varm flakbil utan AC, och efter alla dagens intryck är jag trött, väldigt trött. Imorgon ska vi till en skola, det ska bli skoj! God natt.



Två av de yngsta kvinnorna på boendet, strax över 60 år. I bakgrunden ser ni del av sovsalen.

Vi började dagen med att gå till ett bageri som ligger alldeles utanför institutet. Där köpte vi färskt bröd som vi sedan åt till frukost. Här kostar en limpa 45 rupies, vilket motsvarar tre kronor ungefär, så det kan man väl unna sig ibland! Vi var förresten i kantinen idag för att betala för all ”rice and curry” som vi ätit de två första veckorna. Jag nämnde ju en gång att maten kostade 100 rupies, vilket motsvarar strax över sex kronor. Så var inte fallet. Den kostade 100 rupies för oss båda! Idag betalde vi alltså mat för två veckor, sammanlagt 32 måltider, och fick betala ungefär 100 kronor (för båda). Oj oj oj, vad billigt! Vi lär inte bli ruinerade här nere i alla fall.

En halvtimme försenat, som vanligt, blev vi hämtade av den lärare som skulle följa med oss på dagens studiebesök. Vi åkte i en liten, skumpande flakbil till ett kontor tillhörande en PHM. Kontoret var beläget hemma hos henne, långt ute på landet. Väl där fick vi en genomgång av alla register hon har ansvar för att fylla i, vilket var allt ifrån nygifta kvinnor till nyfödda barn. Närvarande var läraren från institutet, PHM och en PHN. Det kändes mer som ett kafferep än som ett studiebesök. Vi blev bjudna på te och kex, och kvinnorna kacklade mer än hönorna i ett hönshus – på sitt språk, givetvis. Jag har förresten gått från att aldrig ha druckit te i hela mitt liv, till att dricka en kopp om dagen. Var vi än kommer blir vi bjudna på te och kex, och man vill ju inte tacka nej till deras gästvänlighet. Efter ungefär två timmar på barnmorskans kontor var det dags att hoppa in i bilen igen och åka med på ett hembesök till en gravid kvinna i byn.

Vi möttes av en liten tjej, 23 år gammal, och hennes äkta man. Hon var i sjunde månaden, och vi fick vara delaktiga i allt vad ett hembesök innebär. Först togs det ett urinprov, och efter det var det dags för en undersökning av samma slag som på ”Ante natal clinic”. Jag fick prova på att undersöka kvinnan, självklart med hennes tillåtelse. Jag fick känna barnets position i magen, men huvud, rumpa och fötter, och jag fick även lyssna på hjärtljudet. (Som sagt, jag skulle kanske sadla om till barnmorska? Jag blir lika frälst varje gång jag kommer i kontakt med en gravid kvinna eller ett nyfött barn. Att få vara med vid ett barns födelse måste vara det häftigaste som finns!) Efter undersökningen hade barnmorskan ett hälsosamtal med den blivande mamman, där hon främst pratade om nutrition. Den blivande mamman hade nämligen ett lågt BMI (hon vägde bara 38 kilo till sina 144 centimeter), så barnmorskan ville att hon skulle öka i vikt. Efter en lärorik förmiddag var det dags att åka tillbaka till institutet, nu var det nämligen dags för lunch!

Efter ytterligare en nudelportion snabbade vi oss till receptionen för att möta den doktor som skulle följa med oss till äldreboendet. Tiden gick, och ingen kom. Då vi hade väntat en halvtimme bestämde vi oss till slut för att gå till vår handledare och fråga vad som stod på. Hon blev väldigt förvånad då vi berättade att vi suttit och väntat i receptionen i en halvtimme. ”Väntat på vem?”, frågade hon. Efter att ha berättat för henne om äldreboendet (som hon själv hade bokat in) svarade hon att det inte var förrän imorgon. Hon hade glömt att tala om för oss att hon hade ändrat tiden… Som sagt, vi börjar bli vana nu, och det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Istället åkte vi in till Kalutara för att kika runt eftersom det inte var något finns strandväder idag. Jag har förresten köpt något som inte är ätbart idag, mitt första fynd! En jättesöt liten näsduk i rosa och aprikos (25 rupies, som hittat!). Den ska jag ha för näsa och mun när vi åker tuktuk, för att slippa de värsta avgaserna! Det är fruktansvärt mycket trafik här, och man är väldigt utsatt då man åker tuktuk. Jag är väldigt nöjd med mitt köp! Om inte annat kan jag ju använda den att torka svett med. Där är ju en del, så att säga…

Kvällens middag blev nudlar med tomat. Vi har saknat sallad, och har inte vågat prova det innan, men idag köpte vi tomat som vi sköljde noga i vårt köpta vatten. Det ska nog gå bra! Gott var det i alla fall. Nu mumsar vi på de nötter vi också inhandlade tidigare idag, och snart är det dags att sova. Imorgon ska vi ge oss iväg redan klockan halv 8, och ska tydligen köra en lång bit. Får se vad som väntar! God natt.



Vår fina bil.

Då var det måndag igen, och därmed dags att åter ta på sig skolutstyrseln. (Under veckodagarna, när vi är iväg på äventyr kopplade till skolan, har vi täckta ben nedanför knäna och täckta axlar. De flesta kvinnor vi träffar bär antingen Sari eller uniform.) Idag blev vi hämtade av en manlig läkare som följde med oss till Kalutaras största sjukhus. Här fick vi besöka några olika avdelningar för att se hur de arbetar. Först gick vi till avdelningen för STD (Sexuall Transmitted Diseases), och därefter direkt vidare till en avdelning för infektionssjukdomar, främst lungsjukdomar såsom Tuberkulos. Innan vi åkte till Sri Lanka var vi på infektionskliniken för rådgivning och nödvändiga vaccinationer. ”Tuberkulos”, sa läkaren jag träffade, ”det behöver du inte ta. Du är bara i risk om du vistas nära någon som är smittad, och personen i fråga hostar rakt på dig.” Och här stod vi nu, inne på en trång klinik, med sjuka, hostande människor precis överallt. Både Frida och jag inbillade oss direkt att vi fick andnöd, och jag frågade läkaren om det fanns någon risk för oss att bli smittade, för vi blir ju inte vaccinerade mot Tuberkulos i Sverige!! Tre läkare befann sig i rummet, och när de hörde min fråga började de skratta. ”Nej nej, ni kan vara lugna sa de. Ni är immuna mot sjukdomen.” Jaha… Låt oss hoppas det.

Vi gick vidare till gynekologavdelningen, och möttes av en chockerande syn. I en lång, smal korridor fanns runt 200 gravida kvinnor. De flesta stod, somliga satt, och någon enstaka låg på sängar som stod vid sidorna. De var som packade sardeller, och där var otroligt varmt. Alla väntade på att få kom in i ett rum som låg i änden av korridoren. Läkaren som var med oss trängde sig snabbt förbi alla kvinnorna, och gick in i rummet. ”Kom, kom”, sa han. ”Ni är på Sri Lanka nu. Då ser det ut så här.” Vi stod fortfarande kvar, längst bak. Inte ville jag trycka mig förbi kvinnorna med sina ömtåliga magar. Vi ville inte skada någon, så vi tog en stund på oss att ta oss fram. ”Excuse me. Sorry…”. Till slut var vi framme, och inuti rummet pågick ultraljudsundersökningar varvade med gynekologundersökningar av kvinnorna. Två sängar stod bredvid varandra, och i rummet befann sig uppskattningsvis 20 personer (exklusive två förvirrade svenskar). Det var en blandning av manliga läkare, barnmorskor och gravida kvinnor som väntade på sin tur. Varje undersökning tog max två minuter, och alla kunde se på. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur vi har det hemma. Bland det största som kan hända i en kvinnas liv måste vara stunden då hon får höra sitt ofödda barns hjärtljud för första gången, och första gången hon får se en bild av sitt barn under ultraljudet. Vi hade just fått uppleva något som var så långt ifrån det man kan komma.

När vi var klara där gick vi direkt in på förlossningsavdelningen. Utanför dörren fick vi byta skor (dock fick vi ha med oss våra sandiga ryggsäckar), och sedan gick vi in. I rummet stod 10 sängar, varav fyra var upptagna. Tre kvinnor låg med starka värkar, och den fjärde hade precis fött. Hennes barn hade akut tagits ifrån henne på grund av att det var för tidigt fött, så hon låg där alldeles ensam. Oj, vad gjorde vi här? Läkaren sa plötsligt till oss att vi skulle gå fram och prata med en av mammorna. ”Gör det nu”, sa han. Va? Skämtade han? Tre av kvinnorna låg och skrek av smärta, och den fjärde var totalt borta av utmattning. Hon orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag sa vänligt till läkaren att jag, av respekt till kvinnorna, gärna avstod. Det verkar som att jag stället väldigt roliga frågor, för då jag frågade barnmorskorna om inte pappan till barnet fick vara närvarande under förlossningen, började alla fem att skratta en lång stund. ”Nej, nej”, sa de. ”Pappan får vänta till det är besökstid, då får han träffa sitt barn”. Annorlunda, som sagt.

Vidare in på avdelningen för nyfödda – underbar syn!  Ungefär 50 nyblivna mammor med sina små undervärk låg i en stor sal tillsammans. Alla såg så lyckliga ut, och alla tog så fin hand om sina små. En av bebisarna var född kl 17 igår kväll, precis exakt som jag. (Förutom en smärre skillnad på 23 år.) Skoj! Vi fick även besöka barnavdelningen, som bestod av tre olika salar: en för akuta fall, en där sjukdomsläget var stabilt, och en sista sal där barnen fick bo precis innan de var redo att åka hem. Vi fick träffa barn med allt från missbildningar, till hjärtproblem, feber och diarré. Även här låg alla barn tillsammans. Salarna var fulla med sängar, i alla storlekar. Till sist gick vi till avdelningen för de för tidigt födda barnen, och här såg det ut ungefär som hemma. Sjuksköterskorna hade inte uniform (det vill säga en blå blusdress med vitt förkläde, vita knästrumpor och en liten vit hatt), utan hade istället gröna sjukhuskläder; byxor och tröja. Barnen låg i kuvöser och fick behandling efter behov. Förmiddagen var rolig, spännande, intressant och annorlunda. En vanlig dag på Sri Lanka alltså!

Någon lunch hann vi inte med efter att besöket dragit ut på tiden, så vi snabbade oss till konferensrummet där vi skulle ha möte med en av institutets doktorer. Vi börjar bli vana nu att de inte håller tiden, men vi börjar även bli trötta på det. På morgonen hade vi fått vänta en halvtimme, och det fick vi göra även den här gången. Halv två kom vår handledare in och talade om för oss att mannen vi skulle träffa var på möte, och att han inte kunde komma förrän tidigast halv tre. Så efter att ha fått lite nudlar i magen gick vi tillbaka klockan halv tre. Klokan blev tre, och fortfarande ingen. Någon minut senare kom en man inrusande, och berättade för oss att den andra doktorn inte kunde komma, och att han skulle ta hand om oss istället. Till klockan halv fem pratade han på om skillnaden mellan ”sex” och ”gender”. Inte den mest upplysande lektionen om man säger så. För tack vara en alldeles utmärkt lärare på högskolan, som är proffs på genusfrågor, så är vi redan fullärda!

Efter en lång dag tog vi en studie- och internetstund i biblioteket innan vi drog oss tillbaka på rummet. Nu har det blivit dags att sova, och kanske försöka smälta några av alla de intryck man fått med sig från dagen. Imorgon väntar nya intryck då vi bland annat ska besöka ett äldreboende. God natt.

Tillbaka igen. Nu händer det grejer minsann! Samma sekund som jag fällde ihop datorn, såg jag en kackerlacka (vår första denna resa) komma krypande mitt på golvet, fram till Fridas säng. Vi hann knappt mer än reagera förrän det knackade på dörren. Klockan var 21.40 (alltså något sent för besök), och in kom två kvinnor som vi aldrig sett förr. De stormade in, pekade, pratade på sitt språk, och rusade fram mot vår papperskorg som stod gömd i ett hörn. (Städerskorna brukar tömma den varje dag, men idag hade de glömt den.) De tog vår påse, och gick. ”Stopp, stopp”, skrek vi. ”Kackerlacka!”. Frida hade redan hunnit krypa ned innanför myggnätet, och jag hoppade snabbt upp i sängen. Den ena damen tog då av sig skon, slog ihjäl kackerlackan, tog den med sig och gick. Mycket märkligt. Varför kom de egentligen? Var det på grund av våra sopor, eller var det på grund av kackerlackan? Konstigt. Det lär vi väl aldrig få veta…


 

Till vänster, nyblivna mammor med sina småttingar.
Till höger, i förlossningssalen med fyra barnmorskor och en sjuksköterska.

Klockan sju i morse öppnade jag mina yrvakna ögon och fick se Frida med ett fat papaya i ena handen och ett paket i andra. Mina trötta öron fick samtidigt lyssna till Fridas väldigt vackra version av ”Ja må hon leva”. Härlig start på dagen! Nästan som hemma (med vissa undantag). Efter en välsmakande ”frukost på sängen” blev det paketöppning. Jag fick ett av Frida, och hade ett med mig i resväskan som jag fått medskickat hemifrån av familjen. Frida hade nog räknat ut exakt hur mycket abstinens jag skulle ha efter chips efter två veckor här, så det var precis vad hon hade packat med sig! Två små påsar chips, en påse kola, och en påse tugummi. Mumsfillibabba!

Efter en lugn morgon tog vi en promenad till stranden, och där blev vi hela dagen. Vilken födelsedag! Det är inte varje år man får sola, och bada i ett hav med en temperatur på runt 30 grader när man fyller år. Vid tre åkte vi in till Kalutara för att äta lite lunch, och vi gick till samma fik som vi provade ”rotty” på häromdagen. Pannkakor hade vi tänkt att det skulle bli, men de var slut för dagen, så det fick bli en slät bulle istället. Snacka om lyxig födelsedagsmat; vatten och bröd. Om det är något jag är svag för så är det vit choklad, så för att festa till det riktigt unnade vi oss var sin chokladbit till efterrätt. Smaskens! Nu är vi tillbaka på rummet igen efter en härlig dag med mycket sol, bad och frisk luft. Har precis ätit middag bestående av nudlar. Fortfarande riktigt gott! Ikväll ska vi försöka hålla oss vakna lite längre än vanligt, jag vill ju utnyttja min dag till fullo! Tack för alla fina sms jag har fått idag förresten, de värmde. God natt.

Vilken dag vi har haft! Så fort vi hade vaknat och ätit frukost tog vi en tuktuk söderut till Bentota. Det tog oss ungefär 40 minuter innan vi var framme vid ”Sea turtles projekt”, vilket var vårt mål för dagen. Här födde man upp olika arter av sköldpaddor för att rädda dem från utrotning. Då sköldpaddorna var tillräckligt gamla för att klara sig själv släpptes de ut i det fria. Vi fick se massor med vackra arter, och fick även chansen att hålla dem. Där fanns en stor sköldpadda som saknade en arm, och som hade blivit räddad efter tsunamin. Där fanns även en liten sköldpadda som var född blind, så personalen matade honom för hand, annars skulle han svälta ihjäl eftersom han aldrig skulle hitta maten. Spännande morgon! Det var en fin dag för vandring, så det var vad vi gjorde sedan. Sköldpaddornas hem låg ett par kilometer söder om Bentota, så vi gick längs med vägen för att ta oss tillbaka till staden.

Efter ungefär två timmars vandring stod solen så högt att det näst intill var olidligt att fortsätta gå. Värmeslag! Hungriga var vi också, så när jag plötsligt såg en pizzeria på andra sidan vägen kunde vi inte motstå. Som vi har längtat efter traditionell svensk mat (!). Oj vad gott det var! Smält ost kan vara något av det godaste som finns. Eller, just nu är väl allt godare än ris och nudlar? Efter maten fortsatte vi att vandra, men efter en stund kom vi fram till att det faktiskt var alldeles för varmt för att gå inne i en stad mitt på dagen. Vi tog därför en tuktuk tillbaka hem, till stranden. Sista timmarna på dagen spenderades än en gång med ett långt bad. Härligt! Men, klockan tre började det som vanligt (om än tidigare idag) att blåsa upp och samlas mörka moln på himlen. Vi hade hoppats att hinna med en tur in till Kalutara också idag, men de förhoppningarna försvann snabbt då himlen öppnade sig och vi blev totalt dyngsura.

En lång och blöt promenad senare sitter vi nu på rummet och skriver i våra dagböcker. Ikväll har vi ätit nudlar och papaya, som förresten är min nya favoritfrukt. Gudomligt gott! Om några timmar är det den sjätte mars, vilket även betyder att det är min födelsedag. Första gången på 23 år som jag inte får träffa familjen när jag fyller år. Ingen frukost på sängen och ingen sång (tror jag inte i alla fall, men man vet aldrig med Frida…). Annorlunda! ”Så är det att bli vuxen”, sa Frida till mig då jag beklagade mig. Ja, så är det nog, och det kommer säkert att bli en hur bra dag som helst imorgon! God natt.

Ps. Frida är min nya idol. Världens största spindel hade bosatt sig ovanför min säng tidigare ikväll. Pappa är inte här, och Gustav är inte här, ”så vem skulle rädda mig denna gång?”, tänkte jag. Då kom Frida, på sin vita häst, med toapapper i högsta hugg. Allt var över inom loppet av sju sekunder – vilken hjälte!

Den här morgonen blev vi upphämtade klockan 8.30 för att åka till Beruwala (samma stad som vi lekte turister i på onsdagen). Här besökte vi en ”School Dental Clinic”, och fick vara med då två tandhygienister undersökte en klass med ungefär 30 stycken sjuåriga pojkar. De flesta av pojkarna var muslimer, och talade inte samma språk som majoriteten av Sri Lankas befolkning (Sinhala). De talade istället Tamil, och deras lärare fick tålmodigt försöka översätta allt tandhygienisterna sa. Många av pojkarna var totalt skräckslagna, och stod rakt upp och ned och skrek. Inte konstigt då de inte förstod språket, och bilden de hade framför sig var som tagit ur någon gammal skräckfilm. Små undersökningsstolar på höga ben, gjorda av trä med redskap hängandes över stolen, och massor med skinande instrument på bordet bredvid. Ni kan ju tänka er!

År ett, fyra och sju görs en undersökning av barnens munhälsa, vilket är jättebra. All sjuvård är gratis på Sri Lanka, så allt som krävs är föräldrarnas tillstånd. Super! När vi var klara där gick vi en trappa upp till en annan klinik. Denna var främst till för skolungdomar på 13 år och uppåt, men vid behov fick även de andra människorna i byn nyttja den. Vilket de verkade gör i stor utsträckning! Här såg det mer ut som hemma; stolarna var som hos tandläkaren hemma, och all utrustning såg ut att vara som den hemma. Området vi befann oss i var ett av dem som drabbades väldigt hårt av tsunamin, och denna skola, med sina två kliniker, hade byggts upp efter katastrofen. Fint!

Denna förmiddag skulle vi på två olika ”Field visits”, så vi åkte vidare för att närvara under ett ”Health promotion programme”, fortfarande i Beruwala. Innanför grindarna låg ett buddhistiskt tempel, en ”Pre-school” för barn mellan 3-5 år och till sist en byggnad där ”Health promotion programme” hölls. Då vi steg in i byggnaden var vi inte ensamma. På stolar i långa rader satt ungefär 50 kvinnor, mammorna till de barn som gick i förskolan bredvid. Längst fram stod en PHN (”Public Health Nurse”) och visade hur man lagar nyttigt mellanmål till sina barn. Som så många gånger innan handlade även dagens undervisning om hur man lagar hälsosam mat – något som är en stor del i vad som ger en god hälsa. Idag blandades många olika sorters mjöl, däribland kokosnötmjöl och rismjöl, för att sedan blandas med nötter, russin och annat smått och gott. Blandningen rullades till små bollar, och Frida och jag blev de första som fick smaka. Det var riktigt mumsigt, men väldigt mäktigt! Vi befann oss i ett fattigt område, och på de olika träffarna fick mammorna lära sig saker som inte behöver kosta särskilt mycket. Idag handlade det som sagt om nyttiga, men även billiga, mellanmål till barnen, och förra gången fick de lära sig hur man kan göra egna leksaker. Överallt på väggarna och i taket hängde hemmagjorda leksaker i regnbågens alla färger som mammorna hade gjort tillsammans med sina barn på föregående träff. Inspirerande!

Då mellanmålet var färdiglagat och uppätet hade det blivit dags för en doktor att undersöka alla barn. Mammorna ställde sig snabbt i en lång kö med sitt barn i famnen, och doktorn satt längst bak i salen på en stol. Ett barn i taget sattes ned, och doktorn kollade barnets ögon, mun och lyssnade snabbt på hjärtat. Vi fick förklarat för oss att om doktorn ser något onormalt vid undersökningen skickar han barnet vidare till sjukhuset. Tänk så effektiv man kan vara! Doktorn hann nog med 50 barn inom loppet av 15 minuter. Frågan är dock hur mycket onormalt man hinner upptäcka på den tiden, med den stressen och den ljudnivån?

Efter en god nudellunch tog vi en skön promenad till strand-hotellet ett par kilometer bort. Där spenderade vi resterande delen av eftermiddagen med badande och solande – underbart! Som vanligt började det blåsa upp och samlas mörka åskmoln vid fyratiden, så då var det bara att traska hem igen. Nu regnar, åskar och blixtrar det utanför vårt fönster, och vi har precis avnjutit vår middag – nudlar med avokado. Mums, vad gott det är med nudlar! Får se hur lång tid det tar innan vi tröttnar på det… Imorgon är det redan helg igen, vilket betyder att halva tiden har gått! Då ska vi åka till Beruwalas tvillingort Bentota och titta på sköldpaddor. Skoj! God natt.

 

Dag tolv av tjugoåtta idag alltså. Va, redan? Jag hinner inte med. Tyckte precis att vi landade i Colombo efter en lång dag på resande fot… I morse tog vi en promenad till matbutiken för att köpa det nödvändiga. Väl där möttes vi av stängda dörrar, så det var bara att gå hem igen! Då fick vi istället en stund extra att ägna åt studierna sådär på morgonkvisten, vilket vi i vanliga fall brukar göra på kvällarna då vi dragit oss tillbaka på rummet. Vi är igång för fullt med tredubbelt skolarbete; VFU-rapport, projektplanskrivning och förberedelser inför den presentation vi ska hålla vår sista dag här. Presentationen ska tydligen hållas för all PH-personal på institutet, så det känns lite nervöst. Klockan nio var det dags för lektioner. Två stycken hann vi med på förmiddagen. Den första hade titeln ”Family Health Programme” och var otroligt spännande. Den handlade främst om kvinnors och barns hälsa, och jag ställde nog hundra frågor! Direkt efter kom en lektion rörande Sri Lankas ”National Immunization Programme”, vilket också var intressant. En givande förmiddag alltså!

Efter lunch tog vi bilen och åkte vi till en by utanför Kalutara vid namn Palatota. Här besökte vi en kvinnoförening som hade till syfte att stärka de deltagande kvinnornas position i samhället. Det var en PHM (”Public Health Midwife”) som hade tagit initiativet till att starta föreningen, utöver sina andra arbetsuppgifter. Häftigt gjort! Vi möttes av ungefär 20 kvinnor, som alla hade små barn i sina famnar. Idag blev kvinnorna undervisade i hur man lagar näringsrik mat till sig själv och till sina barn. Tre kokerskor lagade ”Pittu” (som förresten finns med på vår ”att äta-lista”), samtidigt som PHM berättade för kvinnorna om alla steg i tillagandet. Frida och jag fick, tillsammans med kvinnorna, smaka vars en ”Pittu”. ”Pittun” var en cylinderformad kaka gjord på rismjöl och olika sorters grönsaker. Jättegott var det, och väldigt spännande att prova. Föreningen anordnar kurser av olika slag, som till exempel matlagningskurs, målarkurs och sykurs. Dessa kurser kan kvinnorna gå för att öka sina chanser till att få jobb (eller starta eget), och därmed kunna bli mer självständiga. Inspirerande! Alla tar så väl hand om oss här och är så otroligt vänliga. Kvinnorna ler och vinkar, vart vi än kommer. Tänk om vi kunde vara så öppna mot varandra hemma i Sverige? Frida och jag fick till och med vara med och dela ut diplom till kvinnorna för genomförd matlagningskurs, vilken ära!  I bilen på väg hem kom jag på mig själv med att sitta och småle, väldigt nöjd över vad dagen hade gett mig. Både yrkesmässigt och som människa.

Vi gjorde ett nytt försök med matbutiken då vi kom hem, och denna gång hade vi bättre tur. Det inhandlades vatten, frukt i massor och nudlar till hela veckan. Här ska ätas minsann! Imorgon är det redan fredag och då ska vi iväg på två olika ”Field visits”, varav den ena är på en skola. Längtar redan! Nu ska vi mumsa på ananas, sedan blir det sängen. God natt.

 

Till vänster ser ni mig med en "Pittu" på tallriken, och till höger ser ni föreningens lokal med några av kvinnorna utanför.

Idag var Frida och jag tvättäkta turister. Tidigt i morse tog vi en tuktuk två mil söderut till en av Sri Lankas största turistorter: Beruwala. Vi blev avsläppta i city, och blev kvar där en stund för att kika runt innan vi letade oss ned mot havet. Ingen turist så långt ögat kunde nå, så vi började så smått undra om vi hade kommit fel. Efter att ha vandrat längs med stranden i ungefär en timme kom vi till ”the hotel area”, och helt plötsligt kryllade det av turister! Vi unnade oss att hyra var sin solstol med parasoll, och där stannade vi – hela dagen. Underbart skönt! Vi kände oss alldeles trygga, och kunde ägna dagen åt att sola, bada och njuta av ljudet av vågorna. Nu är vi hemma igen – trötta och faktiskt även lite solbrända. Har precis avnjutit kvällens gourmetmiddag: nudlar, (ja, det var allt.) och ska alldeles strax äta papaya till efterrätt. Gott! Vi har förresten fått tag i en vattenkokare nu, vilket gjorde att vi kunde laga till nudlar både igår och idag. Perfekt! Imorgon väntar en fullspäckad dag med läkar-lektioner hela förmiddagen och ”field-visit” på eftermiddagen. Ska bli roligt!

Jag har förresten (med Fridas hjälp) tagit en madrass från andra rummet och lagt i min säng, så nu har jag dubbla! Hoppas att det ska hjälpa mig att få lite sömn. Då vi lyfte bort min madrass tror jag att vi fick svaret på varför jag får så ont. Det var några flisiga träplankor som sängbotten, inget annat. Och på det har min tunna madrass legat… Nu håller vi tummarna för att detta fungerar! God natt då.

Ps. Om ni undrar varför vi inte köper ordentlig mat i byns mataffär, så är mitt svar väldigt enkelt: Visst kunde vi ha gjort det, de har massor med mat som ser god ut. Enda problemet är att vi inte har någon som helst tillagningsmöjlighet här på boendet. Det närmsta vi kan komma köksutrustning är vattenkokaren vi har fått låna, och ett litet kylskåp på våningen under oss (där vi bevarar vår marmelad). Så det är bara för oss att försöka göra det bästa av situationen!

Vi började dagen med en timmes promenad i morgonsolen. Härligt! Efter det kunde vi unna oss en god frukost med mackor och ananas. Klockan halv 10 blev vi hämtade i lobbyn av samma chaufför som vanligt. En jättetrevlig man! Vi har till och med fått träffa hans fru och söta dotter, som han hämtade upp på ”pre-school” en dag då vi var på väg tillbaka till institutet från något av våra ”field visits”. Idag var vi på en klinik ett par kilometer från Kalutara som heter ”Dediyawala health centre”. Väl framme kom vi från ingången direkt in i en stor sal. I denna sal fanns uppskattningsvis 120 kvinnor och barn samlade (och ungefär 7 män). Vilken ljudnivå! Salen var uppdelad i två delar med träbänkar i långa rader. I den ena delen satt höggravida kvinnor, som var delaktiga i ett ”nutrition program”. De fick alltså, precis som på ”Ante natal clinic”, information om vad de ska äta under graviditeten och under amnings-perioden. I andra delen av salen satt kvinnor med sina barn i åldrar från ett par månader till ett par år, som var här för att bli vaccinerade. De flesta var sexmånadersbabys som skulle få ett vaccin mot sex olika sjukdomar, däribland hepatit, polio och difteri. Vi var med under vaccinationerna, och än en gång gick det annorlunda till mot vad det gör hemma. Sjukvårdspersonalen ursäktar sig hela tiden gentemot oss genom att säga saker som; ”Vi är inte lika rika som ni är i Sverige, så vi måste göra så här”, och så vidare. Vad svarar man på ett sådant påstående? Jag är imponerad av hur de klarar att göra så mycket som de faktiskt gör för de här människorna, trots den ekonomiska situationen!

De bjöd alla, stora som små, på ”rice and curry” med glass till efterrätt. Väldigt generöst! Riset låg i en tunna som var en meter hög, har aldrig sett så mycket ris i hela mitt liv! (Kanske om man skulle titta i min magsäck…?) Vi rörde oss runt i salen en stund och försökte få kontakt med kvinnorna och barnen. Inte lätt när man inte talar samma språk, men det blev många vänliga leenden, och vi fick träffa många underbart söta bebisar! Ljudnivån var som sagt på topp, så man blev snabbt trött i huvudet. Efter två timmar på kliniken var det dags att åka hem igen. Spännande och givande förmiddag! Det blev en snabb lunch i kantinen (”rice and curry” – så klart), innan vi gav oss iväg. Vi fick eftermiddagen ledig idag, efter att mötet vi skulle haft blev inställt. Det är inte ofta vi har eftermiddagarna lediga, så det gäller att passa på att utnyttja tiden! Väskorna packades snabbt och bikinin åkte på. Mot havet! Någon kilometer längre bort än där vi brukar bada har vi hört att det ska ligga ett hotell, så vi bestämde oss för att gå dit och kolla. Vi har känt oss lite rädda de senaste gångerna vi har varit vid havet, så därför tänkte vi att det skulle kännas lite tryggare att ligga vid ett hotell där det kanske skulle kunna finnas några fler turister. Vi hittade hotellet, och stötte även på två medelålders par från Belgien. Trevligt! Det blåste mycket idag, och efter att vi lagt oss ned blev det bara värre och värre. Inte roligt att ligga på stranden då, så det var bara att ge upp, tyvärr.

Klockan var bara ett, så vi kunde inte åka hem redan! Istället tog vi en tuktuk in till Kalutara city, för att gå lite i affärer. Tyvärr är här inga direkt shoppingvänliga saker i affärerna, (förutom frukten då.) Det är mestadels kvinnokläder (modet här är inte alls som hemma, som ni säkert förstår), barnkläder, butiker med plastbyttor (de verkar ha stor användning för sådana här nere), små röriga affärer med hårgrejer och plastsmycken, skobutiker (mestadels kvinnoskor, det vill säga sandaler i alla färger och former med en liten klack) och till sist tygaffärer (där kvinnorna köper tyg till sina Sari). På tio dagar har jag inte köpt någonting överhuvudtaget förutom mat. Känns lite konstigt, men det kanske är bra för mig? Ha! Vi provade förresten ”rotty” idag. Beskrivningen från min Pocket guide lyder: “a doughy pancake wrapped around spicy dollops of vegetable or potato”. (Tack Sara, guiden har kommit mycket väl till nytta. Minst en gång varje dag!) Beskrivningen stämde mycket bra, med betoning på spicy! Väldigt roligt att testa något äkta Sri Lankanskt, och det bättrade även på min hemlängtan efter pappas pannkakor. Mums!

Nu sitter vi på rummet och skriver i våra elektroniska dagböcker, precis som varje kväll. Skön avkoppling och avslut på dagen. Imorgon är det en ”Public holiday” här, så vi är lediga. Då ska vi ta en tuktuk mot söder och utforska byarna som ligger längs med kusten. Spännande! God natt.

 

Till vänster syns salen, och på bilden till höger är en PHM i full gång med att vaccinera barnen.

Efter en välförtjänt sovmorgon åkte vi till en by vid namn Maradana, ungefär 20 kilometer söder om Kalutara. Här gjorde vi ett besök på en ”well-woman clinic”, som låg i ett fattigt område med mestadels muslimer. Då vi gick in på kliniken möttes vi av tre PH midwives, en PH nurse och ungefär 25 kvinnor som bar heltäckande svarta kläder och slöja. Många av dem hade små barn med sig som sprang runt och lekte. En gång varje månad kallas 20-25 stycken 35-åriga kvinnor till kliniken för att göra en speciell hälsokontroll. Under hälsokontrollen kollar man blodtrycket, gör en bröstundersökning (plus får information om hur man själv ska kunna undersöka brösten hemma), lämnar urinprov där sockernivån kollas, och till sist tas ett cellprov för att kolla om man har livmoderhalscancer. Under vår förmiddag på kliniken fick vi vara med om allt detta.

Det fanns ett stort rum i mitten av byggnaden, med träbänkar i långa rader där kvinnorna satt och väntade. Från detta rum fanns en dörr ut, och fyra andra dörrar varav en gick till ett litet kök, och tre till undersökningsrum. För dörröppningarna hängde endast skynken. Det första kvinnorna fick göra när de kom var att registrera sig. För detta satt en av de tre PHM vid ingången. Efter det var det dags att lämna urinprov. Proverna hade de med sig hemifrån, de flesta i någon slags flaska eller burk. En av de andra PHM satt på en av bänkarna, mitt bland alla kvinnorna, och tog emot proverna. Hon skruvade av locket, tog en sticka, och stack ned den i provet. Hon tog tiden på sitt armbandsur, och när det var klart kollade hon (genom färgen på stickan) om allt var som det skulle. Detta berättade hon sedan för ägaren till provet, fortfarande så att alla kunde höra. Annorlunda mot hur det går till hemma!

Kvinnorna gick sedan vidare in i ett av undersökningsrummet. Här kollades först blodtrycket, och sedan skulle brösten undersökas. ”Kom, kom”, sa doktorn som var med oss från institutet. ”Kom fram och titta”. ”Är det okej för kvinnan att vi är här?”, sa vi försiktigt. Hon frågade då PHN om det var okej, inte kvinnan, och hon sa ja. Vi kände oss i vägen, och väldigt illa tills mods, samtidigt som vi undrade hur kvinnan kände som låg där på britsen. Där stod vi, med kamera, block och penna i hand och tittade på henne! Vi stannade i bakre delen av rummet, och avböjde att ta foto när de sa till oss att göra det. Det ville vi inte utsätta kvinnan för. Var det någon som brydde sig om hennes känslor? Eller, vad vet vi? De hade kanske frågat kvinnorna om det var okej, på deras språk. Det förstår ju inte vi. Efter tre undersökningar kände vi att det räckte, vi visste varken var vi skulle stå eller var vi skulle titta, så vi tackade och gick ut. Nu skulle vi plötsligt in i rummet bredvid, för att vara med på en cellprovstagning. För er som inte vet så är det en gynekologundersökning. Jag vet inte om det var värst för oss eller för kvinnorna. Allt var så långt ifrån hemma som det kan bli. Både gällande metod, hygien och känslor. Tre undersökningar var vi med på. En intressant, men psykiskt jobbig förmiddag alltså.

Efter alla dessa undersökningar blev vi bjudna på te, och sedan var det dags att lämna kliniken. PHN hade ordnat med lunch till oss hemma hos sin bror, så det var dit vi åkte. Vi kom hem till en alldeles underbar familj, där mannen i huset var hemma tillsammans med sin fru och deras höggravida svärdotter. De dukade upp massor med mat vid finbordet, och berättade att de hade gjort maten speciellt till oss – utan starka kryddor. Underbart! Klockan var ett, och vid det här laget hade vi inte ätit något alls sedan frukost, så vi var väldigt hungriga. Det blev ris med fisk, curry, potatis och flera grönsaksröror. Mums! (Nu gällde det att passa på. Fisk = omega 3 och protein. Yes!) Efter en jättetrevlig lunch åkte vi hem till institutet igen. Fortfarande något chockade efter det vi hade fått se på förmiddagen. De tror nog att vi är sjuksköterskor, trots alla gånger vi har försökt förklara att vi inte har något alls med varken medicin eller sjukhus att göra hemma i Sverige.

Väl tillbaka var biblioteket äntligen öppet, så vi passade på att nyttja deras internet en stund. Skönt! Det var ett tag sedan nu. Snabbt ombyte och sedan bar det av till stranden. Vädret har varit jättefint idag, så det blev en härlig promenad dit. Efter ett efterlängtat dopp i havet började det snabbt att mörkna, och vi kände hur regnet börja komma. Vi hann inte mer än hem förrän regnet och åskan var igång. Ikväll fick vi jättegod ”rice and curry” med några nya grönsaker som vi inte riktigt vet vad det är. Gott var det i alla fall, och inte särskilt starkt! Nu kalasar vi än en gång på ananas innan det är dags att försöka få lite sömn. Imorgon väntar en spännande dag med besök på ännu en klinik. Vågar vi gissa vad som kommer att hända där? God natt.