Dag fjorton.
Vilken dag vi har haft! Så fort vi hade vaknat och ätit frukost tog vi en tuktuk söderut till Bentota. Det tog oss ungefär 40 minuter innan vi var framme vid ”Sea turtles projekt”, vilket var vårt mål för dagen. Här födde man upp olika arter av sköldpaddor för att rädda dem från utrotning. Då sköldpaddorna var tillräckligt gamla för att klara sig själv släpptes de ut i det fria. Vi fick se massor med vackra arter, och fick även chansen att hålla dem. Där fanns en stor sköldpadda som saknade en arm, och som hade blivit räddad efter tsunamin. Där fanns även en liten sköldpadda som var född blind, så personalen matade honom för hand, annars skulle han svälta ihjäl eftersom han aldrig skulle hitta maten. Spännande morgon! Det var en fin dag för vandring, så det var vad vi gjorde sedan. Sköldpaddornas hem låg ett par kilometer söder om Bentota, så vi gick längs med vägen för att ta oss tillbaka till staden.
Efter ungefär två timmars vandring stod solen så högt att det näst intill var olidligt att fortsätta gå. Värmeslag! Hungriga var vi också, så när jag plötsligt såg en pizzeria på andra sidan vägen kunde vi inte motstå. Som vi har längtat efter traditionell svensk mat (!). Oj vad gott det var! Smält ost kan vara något av det godaste som finns. Eller, just nu är väl allt godare än ris och nudlar? Efter maten fortsatte vi att vandra, men efter en stund kom vi fram till att det faktiskt var alldeles för varmt för att gå inne i en stad mitt på dagen. Vi tog därför en tuktuk tillbaka hem, till stranden. Sista timmarna på dagen spenderades än en gång med ett långt bad. Härligt! Men, klockan tre började det som vanligt (om än tidigare idag) att blåsa upp och samlas mörka moln på himlen. Vi hade hoppats att hinna med en tur in till Kalutara också idag, men de förhoppningarna försvann snabbt då himlen öppnade sig och vi blev totalt dyngsura.
En lång och blöt promenad senare sitter vi nu på rummet och skriver i våra dagböcker. Ikväll har vi ätit nudlar och papaya, som förresten är min nya favoritfrukt. Gudomligt gott! Om några timmar är det den sjätte mars, vilket även betyder att det är min födelsedag. Första gången på 23 år som jag inte får träffa familjen när jag fyller år. Ingen frukost på sängen och ingen sång (tror jag inte i alla fall, men man vet aldrig med Frida…). Annorlunda! ”Så är det att bli vuxen”, sa Frida till mig då jag beklagade mig. Ja, så är det nog, och det kommer säkert att bli en hur bra dag som helst imorgon! God natt.
Ps. Frida är min nya idol. Världens största spindel hade bosatt sig ovanför min säng tidigare ikväll. Pappa är inte här, och Gustav är inte här, ”så vem skulle rädda mig denna gång?”, tänkte jag. Då kom Frida, på sin vita häst, med toapapper i högsta hugg. Allt var över inom loppet av sju sekunder – vilken hjälte!
