Dag tjugosju.
Allt är färdigpackat och mycket är slängt. Kläderna, handdukarna och lakanen är inte som de var när jag kom hit för fyra veckor sedan, så de får bli kvar! Skönt!! Nu sitter vi och skriver i våra dagböcker innan det är dags att sova. Imorgon får det bli att gå upp vid fyra. Bilen som ska köra oss till flygplatsen kommer kvart över fem, och Malani kommer hit klockan fem för att säga hejdå och följa oss till grinden. Det är nog bäst så, med tanke på vad som hände sist vi skulle iväg i gryningen… Tanken på att vi ska lämna den här platsen imorgon känns lite vemodig, men min hemlängtan är så stor nu att det faktiskt mest ska bli skönt!
Vad som kommer att saknas med Sri Lanka är; att kunna ta ett dopp i det varma havet precis när man vill, de vänliga, varma och öppna människorna som vi mött, att bli bjuden på kex och kaka varje dag, de härliga promenaderna vi tagit, att åka tuktuk, de svalkande briserna då man är riktigt varm, den vackra naturen, minibananerna, att vara sambo med Frida, solen, nya upplevelser varje dag, aporna och elefanterna, den färska, goda, och billiga frukten, att slippa frysa, att leva i nuet, alla fina fotomotiv, våra ”field visits”, att bli härligt brunbränd, att ha tid till att bara vara, att håret torkar på två minuter, alla vackra färger, våra utflykter, solnedgången, korna som vandrar omkring så fridfullt överallt, och att äta nybakat bröd varje morgon. Dessa fyra veckorna har varit ett riktigt äventyr och en alldeles fantastisk upplevelse. Jag är otroligt glad att jag gav mig iväg. Detta hade jag inte velat gå miste om för allt i världen!
Nu kanske ni undrar hur det gick på vår presentation i förmiddags? Det är mycket blandade känslor då det gäller den saken. Jag kan ju börja med att berätta att vi har varit en aning irriterade de senaste dagarna, på grund av bristen på information. För tre dagar sedan fick vi veta att vi tydligen skulle bjuda på te och något att äta efter presentationen, men ingen visste vilka, eller hur många, som kommer. Då är det inte lätt att ge sig iväg och handla… I förrgår fick vi veta av vår handledare att det skulle komma 20 personer på presentationen, så vi gav oss iväg och köpte bananer och kakor till det antalet. Vi fick även besked om att de 20 som skulle komma var de som vi har träffat under våra fyra veckor här. Förutom osäkerheten om deltagare på presentationen har det även varit väldigt mycket fram och tillbaka om vilken dag den skulle hållas. Tisdagskväll visste vi fortfarande inte om vi skulle ha den på onsdagen, torsdagen eller fredagen. Vilken dag berodde på när högsta hönset här på institutet kunde, fick vi veta. Till slut fick vi i alla fall besked om fredag klockan 10, och kunde planera därefter.
Klockan åtta i morse kom Malani och en annan kvinna hit för att hjälpa oss med våra saris. De kan nästan ingen engelska alls, men de är jättevänliga och gjorde ett bra jobb med att klä på oss. Om jag får säga det själv så tycker jag att både Frida och jag blev jättefina! Vi gav oss iväg till platsen för föreläsningen redan lite i nio, för att hinna förbereda allt innan folket skulle komma. Klockan blev tio, och ingen hade dykt upp. Ungefär samtidigt ringde Dr. Chintha (vår handledare) och frågade om någon ha kommit än. Nej svarade vi, och en stund senare kom hon dit med två lärare från institutet (som vi inte varit i kontakt med tidigare). När jag frågade hur många som egentligen skulle komma svarade hon: ”Vet inte, jag håller fortfarande på att försöka få hit folk”, också gick hon igen. Nu var klockan tio över tio, och vi var mer än redo att sätta igång. Fem i halv elva befann sig elva personer i den stora salen: Jag själv, Frida, vår handledare, de två lärarna, en kvinna vi träffat som hastigast en gång då vi besökte ”MOH office”, två kvinnor och en man som vi haft som föreläsare, och två vaktmästare som gled runt och svarade i telefon, ordnade med ljudet, och så vidare. Då sa Dr. Chinta att alla hade kommit, så vi kunde sätta igång. Detta betydde alltså att högsta hönset (som vi anpassat oss efter) inte kom, och inte heller de som varit med oss på alla de studiebesök vi gjort. Situationen kändes rätt värdelös om jag ska vara ärlig. Vi undrade vad vi gjorde där och även varför vi lagt ned all denna tid på att förbereda en presentation om ingen brydde sig?
Vi körde i alla fall igång, och enligt tradition ska deras nationalsång spelas som inledning. Vaktmästaren sprang därför fram och satte i ett band i kassettbandspelaren, och alla fick resa sig upp. Under cirka sju minuter (om inte mer) spelades deras nationalsång, och en sång tillhörande NIHS, ur ett par rassliga och sprängda högtalare. När de var färdiga var det tydligen vår tur att spela vår nationalsång, vilket vi så klart inte kunde utan förvarning och utan internet. (Nej, jag har inte Sveriges nationalsång i min i-pod, borde jag det?) Vad ska man göra? Så Frida och jag sjöng den för allihop istället… Med höga röster ställde vi oss upp och sjöng ”Du gamla, du fria” så att väggarna skakade. Där har vi någonting som bara lär hända en gång i livet!
Sedan blev det dags för oss att hålla vår presentation. Det gick bra. Vi gjorde ett bra jobb, och jag är stolt över oss! I ungefär en halvtimme talade vi först om våra upplevelser under de fyra veckorna som gått, och sedan lade vi ned stor kraft på att försöka förklara hur vi, som folkhälsopedagoger, arbetar med folkhälsa i Sverige. Skillnaden mellan Sverige och Sri Lanka poängterades, men då presentationen var klar och åhörarna fick ställa sina frågor var det en som sa: ”Vad är skillnaden mellan Public health här och i Sverige?”, så det var bara att kortfattat ta det en gång till. Efter det var det inte fler som hade några frågor… så det måste väl betyda att vår presentation var så bra att det inte fanns några oklarheter, eller? En av kvinnorna höll ett kort tacktal; till vår stat, som lät oss komma hit, och till oss, för att vi valde att åka. Sedan var det te. Vi dukade upp allt vi hade köpt, och gästerna tog för sig. De tackade snabbt för sig, och försvann. Kvar stod vi med kex och bananer till 20 personer (de ska vi mumsa på då vi flyger hem, så det så!), nöjda med att vi hade presentationen avklarad, men något besvikna över hur det hade gått till. Man slutar aldrig att förvånas!
Jag kan förresten ta och tala om för er att Sari är fruktansvärt varmt att ha på sig!! Vi trodde nästan att vi skulle svimma där ett tag… Så när alla hade gått sprang vi hem och slet av oss dem, och sedan åkte bikinin och strandklänningen på istället. Klockan började närma sig halv ett, och vi ville inget annat än ned till havet en sista gång! Det visade sig bli en av de finaste dagarna hittills, så vi stannande kvar ända till halv sju och njöt av den vackra solnedgången. Det var vi värda efter den förmiddagen! Vi tog våra sista dopp, och sa hejdå till havet innan vi tog en tuktuk hem för sista gången. Sorgligt… Nu ska jag sova minsann, det kommer att bli en lång dag imorgon. Vi åker klockan fem, och om allt går som det ska är vi hemma klockan fem ett dygn senare (Sri Lankansk tid). God natt.
1. Jag i min Sari. 2. Salen där vi höll vår presentation. Syns gör även åhörarna. Om ni undrar vem mannen i gult är, (han är inte omnämnd i inlägget) så är det en man som lugnt kom ingående när vår presentation precis var slut. Vi hade aldrig träffat honom innan, och han satt och pratade i sin mobil hela tiden han var där. Märkligt. Men han åt med god aptit av våra kakor minsann! 3. Jag, Dr. Chintha och Frida. 4. Sista solnedgången.
