Dag tjugotvå.
Idag har jag skrattat mer än jag har gjort på väldigt länge. Vilken dag! Vänta, jag tar det från början. I morse kom två av läkarna (som vi hade lektioner med under de två första veckorna) och hämtade oss här på institutet. Vi har haft en del mejlkontakt sedan deras ”training programme” var slut, och de har erbjudit oss att hjälpa till med utflykter runt om på Sri Lanka. Vi har inte riktigt hunnit tidigare, men att se elefanter var ett av våra mål den här resan – så det ville vi gärna ha hjälp med! De kom i en sportbil, med RnB på högsta volym och solbrillorna på. Något annorlunda mot det vi har sett tidigare på den här resan… Det fanns bälte och AC i bilen, så vi var helnöjda! Det tog bara några sekunder innan samtalet var igång, och efter det skrattade vi nästan oavbrutet hela dagen. Vilka roliga killar! Underbart positiva, med fantastisk humor.
Vi hade två val inför dagen. 1: Nationalpark. Vilda elefanter. Många timmar i bil där vi kanske, om vi hade tur, skulle få se två eller tre elefanter på långt håll. 2. Elefantbarnhem. Endast tre timmars färd med många elefanter på nära håll. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för alternativ två, vilket vi gjorde alldeles rätt i! Väl där fick vi snabbt erfara hur de lurar turister på pengar… Frida och jag fick betala 2000 rupies per skalle för att komma in på området, medan våra två kompanjoner fick betala 100 rupies var (nej, jag har inte glömt en nolla. De betalade sex kronor!). Först gick vi ned till floden för att se elefanterna bada, och där fick jag även kela lite med en jättevacker elefant som gillade att bli kliad bakom öronen. Då jag klappade och kliade henne njöt hon och gungade fram och tillbaka. Rolig upplevelse! Allt som allt kan där nog ha varit runt 50 elefanter som svalkade sig i det sköna vattnet. (Jag försöker att ladda upp några bilder så att ni kan få se.)
När elefanterna hade badat klart gick de i karavan till ett område där de fick leka och äta, vilket var ett stort fält med mestadels sand, men även lite gräs och träd. Det var jättekul att se deras samspel med varandra, men många av dem var även lite sällskapssjuka gentemot oss, och kom fram och nästan puffade på oss med sina snablar. Det blev många bilder och många skratt innan vi lämnade barnhemmet för att åka vidare mot Colombo. Tiden hade sprungit iväg, så nu var det redan seneftermiddag. På vägen stannade vi på en restaurang för att äta buffé, och killarna fick oss att lova att vi skulle äta traditionell Sri Lankansk mat, på traditionellt Sri Lankanskt vis. Det vill säga – med händerna! Ingen äter med bestick här på Sri Lanka, så under mer än tre veckor har vi varit till besvär varje gång vi har bett om en liten sked eller en gaffel. Det var svårare än man kan tro! Vi åt ”rice and curry” (dock en väldigt god sådan), och jag vågade mig faktiskt på kyckling eftersom vi var på en riktig restaurang. Efterlängtat! Med fingertopparna fick man knåda riset tillsammans med köttet och rörorna, så att det formades till en liten boll som man sedan kunde stoppa i munnen. Knepigt, men roligt att testa! Det var väääääldigt starkt, så hela middagen igenom skrattade de åt våra röda läppar och brinnande munnar, och de skrattade självklart också åt hur vi såg ut då vi försökte få i oss mat utan bestick…
När vi var framme i Colombo körde vi direkt ned till stranden för att hinna se solnedgången. Vi stannade vid en jättemysig restaurang, och kunde njuta av den vackra vyn därifrån. Efter någon timme med trevligt sällskap blev alla myggbett oumbärliga, så då satte vi kurs hemåt. Innan ikväll hade jag lyckats klara mig undan med endast fyra myggbett på hela resan, men nu har jag nog hundra – minst! Vi hade berättat för killarna om vår ”att äta-lista”, så i deras uppdrag för dagen ingick, förutom elefanterna, även att visa oss äkta Sri Lankansk mat och ”Hoppers”. Den första hade vi klarat av, med bravur, så nu var det bara ”Hoppers” kvar! På vägen hem stannade vi på ett litet fik och provade. Om jag har förstått det rätt är det någon speciell sorts mjöl blandat med kokosmjölk, som sedan steks i ett skålformat järn. Resultatet blir en skålformad, papperstunn kaka med lite tjockare deg i mitten. I denna kan man ha ägg, eller annan mat, men vi föredrog att äta endast ”Hopper”. Den smakade ungefär som en söt pannkaka, supergott! Det blev några stycken innan vi fortsatte hemåt.
Runt klockan nio stannade bilen utanför institutet, och vi var åter hemma efter en lång, men alldeles fantastisk dag! De hade bjudit oss på allt under hela dagen, även då vi insisterade på att få betala. Hela dagen pågick en diskussion om att de vill bjuda för att vi är gäster, för så gör man på Sri Lanka. Och vi ville betala för att de var snälla och hjälpte oss, för så gör man i Sverige. Det slutade med att vi fick ge oss, och därför sa vi tack tusen gånger istället. Detta var de inte vana vid, så de skrattade åt oss hela dagen för att vi sa tack gång på gång. ”Tack för att ni säger tack” sa de till slut, då vi hade talat om för dem hur svenskarna fungerar. Kanske man kan lära av varandra, och mötas på mitten?
Nu ska jag i alla fall sova, för mina skrattmuskler är trötta och behöver vila. Imorgon väntar vårt sista (!) field visit innan hemresan. God natt.
Jag glömde förresten berätta att vi köpte världens största banan idag. (Jag ljuger inte. Vi kommer att hamna i Guiness rekordbok, alldeles säkert.). Den var 40 centimeter lång, och 20 centimeter i omkrets (bild kommer). Vi såg den i ett fruktstånd längs med vägen då vi körde, och vi var bara tvungna att köpa den! Den ska vi ha till frukost imorgon. Frågan är bara om vi orkar hela? Den är enorm. Den ser ut som en hel middag!
