linasresa

Utan tvekan något av det bästa jag gjort. Någonsin. Min inställning innan hoppet var: If I can do this, I can do anything! (Ja, jag vet... Jag tänker på engelska just nu. Så blir det när man inte pratar annat, plus lite spanska, under en månad.) Klockan 14 var det min tur. Dagen innan var det så molnigt att de var tvungna att ställa in alla hopp, men idag öppnade himlen upp och bjöd på massa sol. Perfekt! Efter en snabb genomgång nere på marken, av vad som skulle hända där uppe, var det dags. Piloten, kameramannen, min instruktör, och jag, satte oss i mini-planet och gav oss iväg. Efter 25 minuter befann vi oss på 10 000 feet (cirka 3000 meter), och det var nu det gällde! Jag chockade mig själv genom att vara alldeles lugn. Hade ett leende upp till öronen, satt och småsjöng och njöt av utsikten hela vägen upp. Dags att hoppa! Upp på huk, dörren öppnas, jag slås bak av vinden, höger fot ut, vänster, sväng runt, sätter mig ner, gungar - one, two, three, faller ut och ner, ler och vinkar mot kameran framför mig, gör tummen upp, skriker glädjeskrik, fritt fall i 45 sekunder, ler med hela ansiktet, blir galet torr i munnen, poff så fälls fallskärmen ut, jag råkar nocka instruktören med mitt bakhuvud, vi seglar under åtta minuter, ser hela Conzumel och Playa del Carmen, slår ut mina armar, känns som att jag flyger, inser vad jag håller på med och kan knappt förstå att det är sant, fortsätter le och skrika: This is AMAZING!!!, vi seglar runt i cirklar, svänger och jag ber honom flyga över platsen där mina vänner väntar, vinkar neråt och hoppas att de ser mig, instruktören fortsätter fråga om jag är okej, och jag fortsätter svara: I'm more than okay!, seglar neråt, närmare stranden, tycker att det går alldeles för fort, vill stanna här uppe och känna mig som en fågel, vi närmar oss marken, jag lyfter upp mina knän, tre sekunder senare står jag i sanden, hög av lycka och skriker: I did it!!!, hör mitt namn, mina vänner kommer springande med kamerorna i högsta hugg, jag landade ett stenkast från dem, hoppade ur selen, gick tillbaka till centret, tackade dem tusen gånger om, fick min video, och sprang sedan ned till stranden för att fira. WOHOO! Ren lycka och galen adrenalinkick. Jag gjorde det! Efter en stund blev jag tröttare än tröttast och dödligt hungrig. Det fick bli en stor nachos med ost och guacamole. Vad annars?

 

Resten av dagen spenderades på stranden, precis vad jag behövde. Middag på kvällen, ytterligare två "vi ses snart" (inte hejdå), och sedan var jag slut som artist. Underbar dag! Jag är så stolt över mig själv. Ännu en dröm att bocka av från listan. Check!