Dag fyra.
Oj vilken dag vi har haft! Förmiddagens upplevelser fick mig nästan att vilja sadla om till barnmorska (men bara nästan). Vi gjorde ett besök på ”Ante natal clinic”, som ligger här på området. Kliniken är till för nygifta kvinnor (förklaring kommer), gravida kvinnor, kvinnor som precis har fött barn, och kvinnor med barn under fem år. Kvinnorna kommer alltså dit i flera olika omgångar, under flera års tid. Vi fick förklarat för oss att nygifta kvinnor kommer hit för en hälsokontroll. Man undersöker deras blodtryck, blodvärden, om de har diabetes, astma, någon form av hjärtproblem eller några andra hälsoproblem. Allt för att se till att den blivande gravida kvinnan/mamman mår bra. Kulturen säger att endast gifta kvinnor borde skaffa barn, och det är därför endast de gifta kvinnorna som kallas till en undersökning som denna. Intressant! Väldigt annorlunda från vår kultur. Idag hade en grupp kvinnor en träff på kliniken angående nutrition. Salen var fylld med gravida kvinnor, med magar i alla storlekar, och många av dem hade även små barn med sig. Längst fram stod kvinnor med yrkestiteln ”Public health midwives” och gav information, och de gav även mat till kvinnorna för att lära dem hur man äter bra. Här var väldigt många människor på väldigt lite yta, och när det var dags att väga de blivande mammorna stod alla andra runt omkring och tittade, och väntade på sin tur. Vi märkte att allting skulle gå väldigt snabbt, och vara så effektivt som möjligt. Ingen tid för en privat stund med barnmorskan här inte! Vi gick vidare in i ett av undersökningsrummen, dit kvinnorna gick efter att de blivit vägda. Rummet var relativt litet och bestod endast av ett bord med två stolar, och två britsar. Den kvinnliga doktorn satte sig ned med en av de gravida kvinnorna, tog hennes blodtryck och fyllde i det i hennes baby-journal, gav henne några snabba råd och så var det klart. Samma sekund som kvinnan reste sig upp kom en annan kvinna och satte sig ned på samma plats, och fick vara med om precis samma procedur. Inte nog med det, bakom stolen stod en grupp av kvinnor som väntade på sin tur – verkligen ingen privat stund, och ingen tid för personliga frågor från den blivande mammans sida. Inressant som sagt, då man jämför med Sverige. Där talar vi otroligt mycket om mammans (och pappans för den delen) känslor, och hur viktigt det är med en bra kontakt med barnmorskan före förlossningen. Annorlunda! Då alla blodtryck var tagna kom kvinnorna tillbaka igen. De lade sig på britsarna, två åt gången, och blev snabbt undersökta av samma doktor. Hon lyssnade efter fostrets hjärtljud, kände på livmodern, kollade så att fostret låg rätt, och mätte magen. Så, klart! Jag lade märke till att alla kvinnorna svepte en bit tyg om sina ben i väntrummet, och frågade vår handledare varför. Hon förklarade att de gör så för att spara tid, då var det nämligen bara för doktorn att dra upp kvinnans klänning när det var dags för undersökning. Än en gång, intressant!
Plötsligt sträckte doktorn fram måttbandet mot oss och frågade om vi ville prova att undersöka kvinnorna. Som tur var räddade vår handledare oss genom att hoppa in och berätta att vi inte var ”Public health nurses” utan ”Public health inspectors” (deras motsvarighet till folkhälsopedagoger). Varje gång vi talar om för någon vad det är vi studerar får vi bara en frågande min tillbaka. Här är det nämligen enbart män som är ”Public health inspectors”, medan kvinnorna är antingen ”Public health nurses” eller ”Public health midwives”. När vi sedan berättar att vi i Sverige mestadels är kvinnor inom vår yrkesgrupp skrattar de bara. De undrar nog vad vi är för ena typer som har kommit till deras land för att hälsa på! Vi fick massor med intressant och spännande information på kliniken, och jag kunde nog fortsatt att skriva om besöket hela dagen, men det ska jag inte. Jag lovar.
Frida och jag har blivit kompisar med två av de läkare som vi har lektioner med (samma män som visade oss allt vi bör uppleva medan vi är här). Vi träffade dem i förmiddags då vi var på väg hem från kliniken, och vi började prata om maten här. Vi måste tydligen prova både det ena och det andra innan vi åker hem. Allt från ”hopper” till ”pittu” till ”rotty”. Det låter spännande! De gav oss sitt ord på att det var mycket gott, och inte alltför starkt. Det slutade med att de lovade att ta med oss in till Kalutara på lunch någon dag innan de åker. Vi skulle egentligen ha åkt idag, men efter att en lektion blivit framflyttad hann vi tyvärr inte. Vi siktar på en dag nästa vecka istället! Trötta på ”rice and curry” som vi är, tog vi mackor med marmelad till lunch istället. Får se hur länge vi står ut med det! Efter lunch var det en föreläsning om vad en ”Medical officer of health” har för uppgifter, och om hur Sri Lankas hälsosystem är uppbyggt. Vi hade en jättetrevlig och cool föreläsare som hade studerat ett år på Lunds universitet år 2009. Två av läkarna satt och somnade under föreläsningen, och då gick hon fram till dem och sa högt och tydligt; ”Maybe you would like to tell us what a MOH does?”. Vad vi skrattade!
Den här läkargruppen är förresten väldigt rolig, och vi hoppas innerligt att våra svenska läkare inte beter sig så här. De uppför sig som små skolpojkar under föreläsningarna. De sitter och viskar till varandra och fnissar. De skickar lappar och klickar ständigt på sina mobiltelefoner. Ibland svarar de till och med då det ringer. (Ja, vi ser faktiskt att du pratar i telefon även om du håller för munnen.) Alla har sina laptops uppslagna, och jag är rätt så säker på att det inte är anteckningar om föreläsningen som skrivs och visas på deras datorer. Speciellt inte då de knuffar grannen på axeln, pekar på skärmen, och skrattar. Roliga killar det där va!
Idag har det varit blå himmel för första gången, och det verkar inte som att det kommer att bli något regn eller någon åska inatt. Skönt! Efter att skoldagen var slut tog vi därför, så klart, en tuktuk ned till havet. Det var höga vågor så vi var försiktiga med badandet. Det blev däremot lite solande och massor med fotografering. Härligt! Man kan inte vara ute i solen mer än max en timme åt gången – det är så otroligt varmt! Vi tog därför en promenad hem redan vid halv fem för att ta en efterlängtad kall dusch. Det är nog svårt att beskriva exakt hur varmt här är. Jag kan ju säga så mycket som att jag är mer svettig efter att ha varit utomhus i två minuter här, än vad jag är efter ett 60 minuters spinningpass där hemma. Var det en bra nog förklaring? (Tro sedan inte att det bara är varmt när man är i solen. Nejdå, här svettas man och är klibbig överallt, hela tiden. Härligt va?)
Igår bad vi kantin-folket att snälla rara ge oss nudlar idag istället för ris. När vi öppnade vårt lilla paket nu ikväll såg vi snabbt att det var ris, igen… suck! Men det var något som inte var som det brukar. Det luktade inte gödsel, och det där stora, bruna, hårda benet som brukar ligga i mitten var borta. Skratta inte åt mig nu, men när jag upptäckte att vi kvällen till ära fick ris med: wait for it… Bönor och sockerärtor!! Då började jag nästan gråta av lycka. Mitt kära, älskade protein. Äntligen! Jag åt upp varenda litet korn som var på tallriken – mums! (Vänta, lät det som att jag är med i Robinson nu?) Så klart hade de glömt bort att vi inte ska ha vår mat hot and spicy, men det gör ingenting. Jag är glad ändå! Till efterrätt delade vi på en ananas. Här är det fest minsann! Någon som vill vara med? Imorgon väntar ännu en spännande dag med ”field visit” och roliga läkar-lektioner. Hörs då! God natt.
