linasresa

   

Oj vilken dag vi har haft! Förmiddagens upplevelser fick mig nästan att vilja sadla om till barnmorska (men bara nästan). Vi gjorde ett besök på ”Ante natal clinic”, som ligger här på området. Kliniken är till för nygifta kvinnor (förklaring kommer), gravida kvinnor, kvinnor som precis har fött barn, och kvinnor med barn under fem år. Kvinnorna kommer alltså dit i flera olika omgångar, under flera års tid. Vi fick förklarat för oss att nygifta kvinnor kommer hit för en hälsokontroll. Man undersöker deras blodtryck, blodvärden, om de har diabetes, astma, någon form av hjärtproblem eller några andra hälsoproblem. Allt för att se till att den blivande gravida kvinnan/mamman mår bra. Kulturen säger att endast gifta kvinnor borde skaffa barn, och det är därför endast de gifta kvinnorna som kallas till en undersökning som denna. Intressant! Väldigt annorlunda från vår kultur. Idag hade en grupp kvinnor en träff på kliniken angående nutrition. Salen var fylld med gravida kvinnor, med magar i alla storlekar, och många av dem hade även små barn med sig. Längst fram stod kvinnor med yrkestiteln ”Public health midwives” och gav information, och de gav även mat till kvinnorna för att lära dem hur man äter bra. Här var väldigt många människor på väldigt lite yta, och när det var dags att väga de blivande mammorna stod alla andra runt omkring och tittade, och väntade på sin tur. Vi märkte att allting skulle gå väldigt snabbt, och vara så effektivt som möjligt. Ingen tid för en privat stund med barnmorskan här inte! Vi gick vidare in i ett av undersökningsrummen, dit kvinnorna gick efter att de blivit vägda. Rummet var relativt litet och bestod endast av ett bord med två stolar, och två britsar. Den kvinnliga doktorn satte sig ned med en av de gravida kvinnorna, tog hennes blodtryck och fyllde i det i hennes baby-journal, gav henne några snabba råd och så var det klart. Samma sekund som kvinnan reste sig upp kom en annan kvinna och satte sig ned på samma plats, och fick vara med om precis samma procedur. Inte nog med det, bakom stolen stod en grupp av kvinnor som väntade på sin tur – verkligen ingen privat stund, och ingen tid för personliga frågor från den blivande mammans sida. Inressant som sagt, då man jämför med Sverige. Där talar vi otroligt mycket om mammans (och pappans för den delen) känslor, och hur viktigt det är med en bra kontakt med barnmorskan före förlossningen. Annorlunda! Då alla blodtryck var tagna kom kvinnorna tillbaka igen. De lade sig på britsarna, två åt gången, och blev snabbt undersökta av samma doktor. Hon lyssnade efter fostrets hjärtljud, kände på livmodern, kollade så att fostret låg rätt, och mätte magen. Så, klart! Jag lade märke till att alla kvinnorna svepte en bit tyg om sina ben i väntrummet, och frågade vår handledare varför. Hon förklarade att de gör så för att spara tid, då var det nämligen bara för doktorn att dra upp kvinnans klänning när det var dags för undersökning. Än en gång, intressant!

Plötsligt sträckte doktorn fram måttbandet mot oss och frågade om vi ville prova att undersöka kvinnorna. Som tur var räddade vår handledare oss genom att hoppa in och berätta att vi inte var ”Public health nurses” utan ”Public health inspectors” (deras motsvarighet till folkhälsopedagoger). Varje gång vi talar om för någon vad det är vi studerar får vi bara en frågande min tillbaka. Här är det nämligen enbart män som är ”Public health inspectors”, medan kvinnorna är antingen ”Public health nurses” eller ”Public health midwives”. När vi sedan berättar att vi i Sverige mestadels är kvinnor inom vår yrkesgrupp skrattar de bara. De undrar nog vad vi är för ena typer som har kommit till deras land för att hälsa på! Vi fick massor med intressant och spännande information på kliniken, och jag kunde nog fortsatt att skriva om besöket hela dagen, men det ska jag inte. Jag lovar.

Frida och jag har blivit kompisar med två av de läkare som vi har lektioner med (samma män som visade oss allt vi bör uppleva medan vi är här). Vi träffade dem i förmiddags då vi var på väg hem från kliniken, och vi började prata om maten här. Vi måste tydligen prova både det ena och det andra innan vi åker hem. Allt från ”hopper” till ”pittu” till ”rotty”. Det låter spännande! De gav oss sitt ord på att det var mycket gott, och inte alltför starkt. Det slutade med att de lovade att ta med oss in till Kalutara på lunch någon dag innan de åker. Vi skulle egentligen ha åkt idag, men efter att en lektion blivit framflyttad hann vi tyvärr inte. Vi siktar på en dag nästa vecka istället! Trötta på ”rice and curry” som vi är, tog vi mackor med marmelad till lunch istället. Får se hur länge vi står ut med det! Efter lunch var det en föreläsning om vad en ”Medical officer of health” har för uppgifter, och om hur Sri Lankas hälsosystem är uppbyggt. Vi hade en jättetrevlig och cool föreläsare som hade studerat ett år på Lunds universitet år 2009. Två av läkarna satt och somnade under föreläsningen, och då gick hon fram till dem och sa högt och tydligt; ”Maybe you would like to tell us what a MOH does?”. Vad vi skrattade!

Den här läkargruppen är förresten väldigt rolig, och vi hoppas innerligt att våra svenska läkare inte beter sig så här. De uppför sig som små skolpojkar under föreläsningarna. De sitter och viskar till varandra och fnissar. De skickar lappar och klickar ständigt på sina mobiltelefoner. Ibland svarar de till och med då det ringer. (Ja, vi ser faktiskt att du pratar i telefon även om du håller för munnen.) Alla har sina laptops uppslagna, och jag är rätt så säker på att det inte är anteckningar om föreläsningen som skrivs och visas på deras datorer. Speciellt inte då de knuffar grannen på axeln, pekar på skärmen, och skrattar. Roliga killar det där va!

Idag har det varit blå himmel för första gången, och det verkar inte som att det kommer att bli något regn eller någon åska inatt. Skönt! Efter att skoldagen var slut tog vi därför, så klart, en tuktuk ned till havet. Det var höga vågor så vi var försiktiga med badandet. Det blev däremot lite solande och massor med fotografering. Härligt! Man kan inte vara ute i solen mer än max en timme åt gången – det är så otroligt varmt! Vi tog därför en promenad hem redan vid halv fem för att ta en efterlängtad kall dusch. Det är nog svårt att beskriva exakt hur varmt här är. Jag kan ju säga så mycket som att jag är mer svettig efter att ha varit utomhus i två minuter här, än vad jag är efter ett 60 minuters spinningpass där hemma. Var det en bra nog förklaring? (Tro sedan inte att det bara är varmt när man är i solen. Nejdå, här svettas man och är klibbig överallt, hela tiden. Härligt va?)

Igår bad vi kantin-folket att snälla rara ge oss nudlar idag istället för ris. När vi öppnade vårt lilla paket nu ikväll såg vi snabbt att det var ris, igen… suck! Men det var något som inte var som det brukar. Det luktade inte gödsel, och det där stora, bruna, hårda benet som brukar ligga i mitten var borta. Skratta inte åt mig nu, men när jag upptäckte att vi kvällen till ära fick ris med: wait for it… Bönor och sockerärtor!! Då började jag nästan gråta av lycka. Mitt kära, älskade protein. Äntligen! Jag åt upp varenda litet korn som var på tallriken – mums! (Vänta, lät det som att jag är med i Robinson nu?) Så klart hade de glömt bort att vi inte ska ha vår mat hot and spicy, men det gör ingenting. Jag är glad ändå! Till efterrätt delade vi på en ananas. Här är det fest minsann! Någon som vill vara med? Imorgon väntar ännu en spännande dag med ”field visit” och roliga läkar-lektioner. Hörs då! God natt.

Äntligen har vi internet! Eller ja, inte alltid, men om vi går till biblioteket på området (ett litet rum där en unken lukt slår emot en då man stiger in genom dörren), går in i ett litet låst rum där det står en stationär dator från 90-talet, tar modemet som är kopplat till den, och kopplar in det i våra egna laptops – då går det! Bra va?

I imorse gav vi oss iväg på en morgonpromenad vid halv sju. Härligt! Det har regnat hela natten, så allt var grönskande och luften kändes härligt frisk! Solen var precis på väg upp, all trafik var igång och alla barn på väg till skolan. Vi gick de ungefärliga två kilometerna som leder ned till havet. En halvtimmes morgondopp blev det – underbart! Precis så här ska vi starta varje morgon, och avsluta varje kväll. Vilken utsikt vi hade när vi låg där i vattnet och flöt. Solen var fortfarande på väg upp, några fiskare var på väg ut för att lägga sina nät, och havet låg alldeles stilla framför oss. På vägen hem gick vi in i ett litet bageri för att försöka få i oss något annat än ris till frukost. En bit bröd kanske? Ingen kunde engelska så det blev till att chansa. Vi valde vars en bulle, men då vi bröt den på mitten var den fylld med någon slags fyllning. Starkt som attan – så klart! Dagens frukost blev alltså: kanterna på en bulle. Vi behöver vitaminer och protein! Nu! Ska gå och köpa frukt senare, så att vi alla fall undviker vitaminbrist.

Hela förmiddagen har vi suttit med på lektioner med doktorerna. Idag har det handlat om hur deras sjukvårdssystem är uppbyggt, och hur de agerar vid utbrytandet av en infektionssjukdom. Under dagens två föreläsningar förstod vi praktiskt taget allt de sa, så det kunde inte bli bättre. Något förvånade blev vi dock när den ena föreläsaren började prata om Epidemiologi. Det talades om kohortstudier och John Snow, och vi kunde stolt briljera med våra kunskaper!

Nu ska vi äta lunch. Vet ännu inte vad det blir, men man har ju sina aningar… I eftermiddag ska vi fortsätta med lektioner, också har vi en träff med vår handledare. Prick 16.15 tar vi våra ryggsäckar och vandrar ned till stranden. Längtar redan! Hej så länge.

Här sitter jag i sängen med datorn i knäet och nickar. Jag skäms nästan för att säga det, men klockan är åtta på kvällen och både Frida och jag är totalt slut! Så fort jag har skrivit klart dagens dagbok ska vi sova, det är nog bäst. Vi ska ju upp kl 06.00 imorgon för att gå till havet, och efter det har vi en spännande dag framför oss. På förmiddagen ska vi besöka en ”natal clinic”, och på eftermiddagen bli det föreläsning och träff med en av institutets doktorer. Morgondagen ska bli både intressant och spännande! Innan vi somnar ska jag dock berätta om dagen idag, efter lunch (som förresten blev ”rice and curry”. Det blir värre och värre för varje måltid. Riset luktar gödsel och går knappt att få ned längre…). Vi träffade vår handledare och gick igenom veckans schema så att allt är okej. Sedan fick vi en rundvandring på institutet. De utbildar bland annat ”nurses”, ”public health inspectors”, ”midwifes” och ”medical officer of health” här. Vi ska tydligen göra besök på de olika avdelningarna under den tid vi är här. Då vi kom tillbaka till lektionssalen för att delta på dagens sista lektion var de redan i full gång, och det dröjde inte många minuter innan föreläsaren avslutade lektionen. Konstigt tyckte vi, eftersom det stod 14.45 på vårt schema, och det var precis vad klockan var då vi kom dit. Vi gick fram och bad föreläsaren om ursäkt ifall vi var försenade, men frågade även om det hade blivit något missförstånd eftersom det en stod 14.45 på vårt schema. Han svarade då lugnt; ”Maybe we started two o’clock instead”. Ja, ni gjorde nog det va… Det är inte lätt ibland!

Tur i oturen, nu kunde vi ju åka ned till havet för att få se solen för första gången sedan vi kom hit! Vi tog en tuktuk för att det skulle gå snabbt, och kastade oss i vattnet så fort vi kom ned. Lika underbart som vanligt! Vi hann till och med ligga på stranden och sola en stund innan solen började gå ned. För er där hemma som hade hoppats på att vi skulle komma hem riktigt brunbrända måste jag tyvärr göra er besvikna. Vi är inomhus från soluppgång till solnedgång, så risken finns att vi kommer hem blekare än vi var då vi åkte hit! På vägen hem köpte vi bröd och marmelad som vi ska ha till frukost i fortsättningen. Nu får det vara slut på risätandet minsann! Till kvällsmat fick vi ”rice and curry”. Det var jätteäckligt. Vi slängde det och bredde vars två mackor istället. Imorgon ska vi se om vi kan få låna en vattenkokare av någon, så att vi kan koka nudlar på rummet istället. Mums, det ser vi fram emot! Förresten, någon som har lust att komma hit med en korv? Eller kanske en bit oxfilé? Det tackar vi inte nej till. God natt där hemma!

Vi hade ställt klockan på 06.30, och jag vaknade direkt när den ringde. Frida var däremot något svårare att få upp. Efter att ha ropat på henne ett par gånger utan någon respons gick jag fram till hennes säng och klappade henne på benet. Ögonen öppnandes och hon utbrast; ”Jag drömde att en busschaufför vinkade till mig när du tog mig på benet!” Vilket härligt uppvaknande! Jag klädde på mig dagens outfit (knälång kjol, t-shirt och skjorta), och sedan begav vi oss ned till kantinen, som ligger här på området, för att äta frukost. Det var ägaren till det hostel vi bor på som kom och hämtade oss prick kl. 07.00. Vi hade som sagt bett om ett bit bröd, eller lite yoghurt dagen innan. Gissa vad som väntade på oss då vi kom fram? Nudlar. Bara nudlar. Vi åt och såg glada ut, och blev tillsagda att gå tillbaka till vårt rum då vi ätit upp för att vänta där. Någon skulle tydligen komma och hämta oss kl. 09.00. Vi låg och läste och vilade en stund på rummet, och mycket riktigt, klockan 09.00 knackade det på vår dörr. Det var en kvinna där som inte sa annat än ”Come, come. Classroom”.

Vi följde efter kvinnan och gick genom hela området för att till slut hamna på ett kontor i en korridor på NIHS. Där träffade vi en kvinna som introducerade sig själv som Dr. (….), något namn vi inte uppfattade. Vi slog oss ned på vars en stol i deras konferensrum för att prata med henne. Hon frågade oss om hur vi mådde, vad vi tyckte om boendet, och om vi hade fått någon mat. Vi småpratade en stund, och sedan ville hon även veta vad vi ville få ut av vår vistelse hos dem. Vi förklarade då att vi ville se hur de arbetar med Public Health på Sri Lanka. Hon berättade för oss att det var en grupp läkare som skulle ha ”training in Public Health” på institutet i tio dagar, och frågade om det var okej för oss om vi deltog på deras lektioner. ”Självklart!” svarade vi också traskade vi iväg till ett annat konferensrum för att delta på den första introducerande lektionen. Dörren öppnades och vi klev in. Innanför dörren sitter 25 medelålders kostymnissar. Snacka om att känns sig malplacerad! Morgonen spenderade vi tillsammans med dessa män, genom att lyssna på information om NIHS och få en genomgång av läkarnas träningsprogram. Kunde kanske vara intressant, men om sanningen ska fram förstår vi inte mycket av vad de säger när de pratar engelska. Kanske en vanesak? Låt oss hoppas det.

På lunchen blev vi skjutsade in till staden för att växla pengar. Tydligen kan man inte alls använda euro här, som vi har blivit ilurade av personalen på Forex i Sverige. Vi ville växla ordentligt med pengar, så att vi slipper åka fram och tillbaka för att växla, men det fick vi inte. De doktorer på institutet som vi har kontakt med här förbjöd oss och sa att vi max kommer att behöva 1000 rupies i veckan (vilket motsvarar ungefär 65 svenska kronor), och fick därför inte växla mer. Efter mycket, mycket övertalning och förklarande från vår sida gick de med på att vi växlade in 40 euro var, alltså 6000 rupies. Det ska väl räcka ett tag hoppas vi! Banken var nämligen inte som våra banker i Sverige. Det fanns inget kösystem alls och ingen säkerhet gällande personalen, eller kunderna för den delen! Personalen satt vid skrivbord, huller om buller i salen, och det var människor överallt. Visserligen var det en man som gick runt med en stor k-pist (för er som kan sådant med vapen: nej, det var antagligen inte en k-pist, men ni vet vad jag menar. En stor, svart sak som det går att skjuta med. Farlig såg den ut att vara i alla fall!), men det kändes osäkert på något vis. Frida och jag stod i mitten av all röra, bleka och med våra väskor i famnen. En rolig syn för de andra kan jag tänka mig! Vad jag skulle komma till är att det tog fruktansvärt lång tid att få våra pass och pengar tillbaka, och detta är anledningen till att vi helst inte gör om det igen. Eftersom boendet kostar 20 dollar för hela månaden, och vår dagliga måltid ”rice and curry” kostar 100 rupies (ca 6,50 sek) per måltid, så behöver vi kanske inte det…

Snabbt tillbaka till institutet för att äta lunch innan lektionen skulle återupptas en kvart senare. Vi hade sagt till kvinnan som är vår handledare att vi tyckte att maten var för stark, och att vi gärna åt något annat än ”rice and curry”. Hon föreslog nudlar eller ris med grönsaker och fisk. Perfekt sa vi, glada över att kanske få något annat än ”rice and curry” (måste läsas med indisk brytning, glöm inte det).  Vi gick till kantinen, frågade efter vår lunch, och vad får vi? Ja, du behöver inte ens gissa – ”rice and curry”! Starkare än någonsin, så det blev till att pilla bort all sås och försöka få i sig några av de orörda riskornen, för fjärde gången i ordningen! Väl tillbaka i lektionssalen, där vi trodde att vi var försenade (klockan var väl 13.03 eller något liknande), upptäcker vi att föreläsaren inte är närvarande. Alla manliga läkare är på plats, men inte de som håller i utbildningen. Två av männen kom fram till oss och började visa på kartan var vi bör åka och allt vi bör se, och tiden gick. Klockan två kom föreläsarna in i godan ro, snacka om annorlunda mentalitet. Ingen var det minsta irriterad eller ens slog ett öga på klockan, och under föreläsningen ringde mobilerna om vart annat utan att någon ens verkade märka det. Ja, förutom vi då, som är så vana vid att man respekterar den som har ordet. Tyvärr förstod vi inte mycket av eftermiddagen heller, men som tur var använde hon sig av en Powerpoint-presentation, så visst kunde vi snappa upp lite information om ”maternal mortality rate” och ”life expectancy at birth”. Spännande!

Vi fick veckans schema, och det visade att vi ska ha lektioner, och göra en del hembesök, mellan 09.00-16.15 varje dag. Så var det även idag, så prick 16.15 var vi lediga. Vädret har varit lite upp och ned de senaste dagarna, med regn, åska och blixtar på kvällarna. Vi såg att det började mulna på, så vi sprang tillbaka till rummet för att slänga på oss våra bikinis, sedan gick vi ut för att göra något för första gången i våra liv – åka tuktuk! Vi stoppade första bästa tuktuk (mamma, jag kollade självklart i hans ögon först så att han såg snäll ut), och tog sikte mot stranden. Vilken rolig färd! Vi skrattade oss igenom hela åkturen medan det skumpade och föraren tutade. Då vi var framme vid havet gick vi en stund längs med stranden innan vi hoppade i. Lika varmt som föregående dag – om inte varmare! Härligt! Klockan var nu 18.00, det började mörkna och vi anade att det skulle bli regn, så vi började gå hemåt. En bit på väg stannade en annan tuktuk och hämtade upp oss, så det blev ännu en rolig färd hem! Det tog bara ett par minuter ned till havet med tuktuk, så vi har lovat varandra att vi ska bada varje dag – vad som än händer! För om det är så sent att vi inte hinner gå till havet kan man alltid lifta med en underbar liten tuktuk. Super! Nu är det dags för oss att sova, det har varit en lång dag med många nya intryck. Nu håller vi tummarna för att det blir lite mer sömn inatt. Godnatt!

Låt oss börja från början. Tågresan gick bra. Tåget var i tid, för en gång skull. Puuh. Vi var framme på Kastrup kl. 12.00 och hade gott om tid innan flyget skulle lämna flygplatsen kl 15.10. Flyget gick, precis som tåget, precis när det skulle och vi fick därför tre timmar att avnjuta på Frankfurts flygplats. Tur var väl det eftersom vi fick ta tåget (!) till den terminal vi skulle. Enorm flygplats! Flyget mot Colombo var ungefär 50 minuter försenat, så kl. 20.40 lyfte vi – och hade en nio timmar lång flygfärd framför oss!

Servicen på Sri Lankan airlines var toppen. Vi blev något förvånade då vi och upptäckte att både mat och dryck ingick! Då det var dags för middag fick vi in en snygg meny med tre huvudrätter att välja på, och självklart en förrätt och en efterrätt också. De kom ständigt och fyllde på resenärernas glas med vatten, juice, öl, vin och sprit. Ovant! Maten vi fick var fruktansvärt stark. Det var knappt så att den gick att äta. Då en flygvärdinna kom förbi och frågade hur maten smakade sa jag till henne som det var, att det var väldigt stark. Med ett leende svarade hon; ”Du ska till Sri Lanka – det är bara att vänja sig!”
- Jodå, det har vi redan hunnit märka. Efter inte mer än en halv dag i landet! Flygvärdinnornas klädsel var förresten otroligt vackra, De bar sin nationaldräkt – sari, i turkost och blått med påfågelögon som mönster. Häftigt! Här har Sverige något att lära minsann. För övrigt gick den avslutande flygresan bra. Jag lyckade slumra ett par timmar, även om jag vaknade x antal gånger av att rygg och svans värkte något förfärligt. Vid halv fyra (svensk tid) fick vi en mycket god och efterlängtad frukost, som även denna bestod av tre olika val. Lyxigt!

Efter landningen gick allt både snabbt och smidigt. Vi fick vårt bagage meddetsamma, vilket var det moment vi varit mest oroliga för! Precis som väntat stod en grupp från vårt flyg kvar och fick förtvivlat se på då ett tomt band rullade förbi – utan deras väskor! Men vi slapp som sagt undan det, vilket var väldigt skönt med tanke på att vi vid detta laget hade varit vakna (typ) och på resande fot i över ett dygn. Vi hade ingen som helst aning om vad en taxiresa mellan flyplatsen och staden där vi skulle bo, Kalutara, låg på i pris. Vi tog därför första bästa flygplanstaxi dit, för att vara på den säkra sidan att vi skulle komma fram i tryggt förvar. 5000 rupies fick vi betala, vilket vi vet motsvarar 320 svenska kronor. Det kändes dyrt när vi stod där på flygplatsen, men efter det att resan var klar känns det som att man ville betala dem mer. Underbara människor! Företagets manager gav oss personlig guidning då han följde med i taxin som en av hans anställda körde. Han berättade om vad vi borde se under vår vistelse, också bjöd han oss på vars en kokosnöt då vi stannade vid vägkanten för att sträcka på benen. Då vi började närma oss slutdestinationen klev han av för ett möte, och föraren tog då över snacket om alla sevärdheter vi bara inte får missa! Vi ska upp i bergen till teplantagen, se Buddhas heliga träd, titta på alla tempel och alla andra historiska arkitekturer. Vi ska bada och snorkla, titta på koraller och sköldpaddsbarnhem, också får vi absolut inte missa den bästa och finaste nationalparken där det lever massor med vilda elefanter! Vi får se hur mycket av detta vi hinner med innan det bär av tillbaka hem till kalla Sverige igen.

Vid kl. 15.00 (Sri Lankansk tid) var vi framme vid boendet (National Institute of Health Scienses), och tror det eller ej så tog de emot oss och visse precis vilka vi var! (Vi hade nämligen tidigare på dagen fått höra att institutet var stängt på helger, och ”Ska ni verkligen åka dit idag?”.) Och alldeles riktigt, institutet är stängt på helgen, men boendet är ändå öppet. Vi blev mottagna av husmodern som visade oss vårt rum. Hon kan ingen engelska alls, så vi får kommunicera med hjälp av ett fåtal ord, men mestadels med vårt kropps- och minspråk! Vi fick vars ett, ganska stort rum, med två sängar i varje. Vi beslutade därför att det räckte med ett rum åt oss, vi vill ju bo tillsammans! Det överblivna rummet använder vi därför som ”walk in closet” och torkrum åt våra blöta kläder och handdukar. Vi har som sagt två sängar, men även ett skrivbord, ett stort värdeskåp, en torkställning och en liten möbel med en spegel. Mellan våra två rum finns en toalett med ett handfat, och en dusch (som endast har kallvatten). Efter att ha tagit min första kalldusch nu ikväll måste jag ändå säga att det gick förvånansvärt bra! Nästan lite skönt eftersom här är så fruktansvärt varmt, fuktigt och kvavt!!

Husmodern är jättesnäll och vill så väl hela tiden. Då vi kom till boendet kom hon med mat till vårt rum. ”Rice and curry” blev det. Vi var vid det här laget både dödströtta, men framför allt även dödshungriga, och blev något besvikna då det var totalt oätligt på grund av de starka kryddorna! Vi gav det flera försök, men insåg efter en stund att smärtan vi kände på läpparna, i munnen och i halsen kom från maten. Efter att ha konstaterat att ”Om vi kunde spruta eld hade vi gjort det nu” gav vi upp, och åt min frukt istället. Som jag som tur är tog med hemifrån! Senare på dagen frågade hon vad vi tyckte om maten. Med hjälp av charader visade vi en brinnande mun och sa upprepande gånger ”hot, hot hot, to hot! Not so hot!”. ”Aaaaaaah”, svarade hon och nickade. Efter en stund kom hon tillbaka med dagens middag – ”Rice and curry”. Vi smakade på det, och så klart – samma rätt som förra gången. Om möjligt ännu starkare kryddat! Då hennes dotter (som kan ett par fler engelska ord än sin mamma) kom upp sa vi det till henne också, i förhoppning om att de kan göra maten något lite svagare nästa gång, för vår skull. Hon skrattade bara och sa att det är så maten smakar på Sri Lanka! Efter en stund frågade hon mig vad vi ville ha till frukost imorgon, bröd? Yoghurt? ”Rice and curry”? Helt seriöst frågade hon mig om vi ville ha det ännu en gång – till frukost! Nej tack, sa jag lite försiktigt. Det blir bra med en bit bröd...

Efter att vi ätit vår lunch vid kl. 15.00 tog vi våra nyinköpta "kånken" och kameran i högsta hugg och gick på upptäcktsfärd. Institutet ligger en bit utanför staden Kalutara, och då vi gick utanför institutens grindar märkte vi att vi var ute på landet. En ko stod helt själv vid vägkanten, här var träd, växter och blommor i alla dess färger, och små tuktuks och mopeder körde förbi tutandes i hög fart. Här gäller det att se upp! Vi började gå samma väg som vi tidigare kommit från då vi anlände till institutet med taxi. Efter en stund kom vi till små butiker där de mestadels säljer frukt, dricka och godis. Då vi hade gått i ungefär 15 minuter kom vi till en ganska stor matbutik, där det verkar som att de har det mesta att erbjuda. Super! Här kan vi handla vår frukost, lunch och middag de närmsta 27 dagarna. Vårt mål med turen var främst att hitta någonstans att köpa vatten, och det hade vi gjort, men även att hitta havet. Så vi fortsatte att gå. Vi tittade in i ett flertal av de små butikerna för att fråga om vägen till ”the sea”, ”the ocean”, ”swim”, och till slut ”water” (sagt medan vi visade med armarna hur man simmar), men ingen förstod vad vi menade. Något märkligt då de tydligen ska vara väldigt duktiga på engelska här. Så, vi fortsatte att traska, utan att veta åt vilket håll vi egentligen skulle. Någonting sade oss dock vilket håll havet låg åt, och det skulle visa sig att vi kände alldeles rätt! Vi gick och vi gick. Efter en stund svängde vi av från den stora vägen och gick in på en mindre grusväg som slingrade sig mellan små hus. Där sprang barn och lekte, där var hundar överallt, och alla stannande upp då vi gick förbi. Några skrattade, några log, och några bara stirrade på oss. Några sa ”Helo”, andra lade till ”Where are you from?”, och några av barnen sträckte fram sina händer för att tigga pengar av oss. Konstig känsla.

Vi gick vidare och snart nådde vi vårt mål – havet! Vi gick förbi några fiskare som höll på att plocka dagens fångst från sina nät, och vi såg även fiskare som var på väg ut för att fiska. Det låg färgglada båtar längs med hela stranden, och synen vi hade framför oss var precis som i en film, eller taget ur en resekatalog. Havet med sin vita strand, palmer som hängde ut över kustlinjen, och barn i färgglada kläder som sprang längs med stranden. Underbart! Vi bytte snabbt om till bikini och kastade oss i havet. Vilken känsla! Vattnet var hur varmt som helst, med säkerhet i alla fall 28 grader. Efter den långa dag vi haft var vi verkligen unnade detta. Vad jag glömde säga är att det är väldigt varmt här. Fruktansvärt varmt till och med. Då vi landade var det 30 grader i skuggan, men nu kändes det nästan som mer. Eftersom det är otroligt fuktigt klimat går man ständigt runt och är alldeles svettig och klibbig. Det kommer nog att ta tid att vänja sig vid eftersom vi är vana vid kalla och torra Sverige. Vi låg i vattnet och njöt en lång stund, sedan gick vi längs med stranden och tog bilder medan vi skulle torka. Härligt! Vi började gå tillbaka till boendet i lugn och ro, för att vara på den säkra sidan om att vara hemma innan mörkret föll.

Då vi kom till vårt rum tidigare på eftermiddagen bestämde vi oss snabbt för att prova så att vår eladapter fungerade. Mitt mobilbatteri hade dött under resan, och vi har ju med både våra datorer och i-pods (som vi är i stort behov av). Jag kan ju säga så mycket som att vi inte blev särskilt glada då vi upptäckte att det inte gick att sticka in någon kontakt i det enda eluttaget vi har i vårt rum! Panik! När vi kom hem från stranden såg vi några tjejer sitta och titta på TV i ett av husen bredvid vårt. Vi gick in till dem och frågade om de visste något om var man hittar el. De började skratta och berättade att vi måste sticka in en penna i det tredje hålet! Vi bad dem visa och det gjorde de. Vi gick tillbaka till vårt rum och bad till gud om att vi inte skulle dö genom en elektrisk stöt. Jag tog en penna, tryckte in den i det tredje hålet, och vips så gick det att sticka in adaptern i de två resterande hålen. Perfekt! Efter en stunds pilleri och vickande på adaptern fick jag även igång min mobilladdare. Skönt!

Efter en stund kom maten, som jag redan har berättat om. Efter maten tog vi det bara lugnt på rummet. Vi känner att vi inte vill ge oss ut efter att det blivit mörkt, och ytterdörren låses klockan 21.00. Vi åt några bitar choklad och drack vår dagliga vätskeersättning, och sedan släckte vi ljuset klockan nio – trötta efter en lång dag på resande fot! Vi bäddade våra sängar med lakan hemifrån, och jag är väldigt glad att jag tog med min egen kudde. Här hängde ett myggnät när vi kom, så jag sätter inte upp det jag hade med mig hemifrån. Frida däremot envisades med att ha sitt egna, så jag fick klättra upp på hennes rygg för att få ned det gamla och sätta upp det hon hade med sig. Det var dock mycket mindre än det som hängde här, så det ser nästan ut som att hon ligger i en liten låda när hon ska sova. Vi har en fläkt i taket – vilket är ett måste om vi inte ska dö av värmeslag! Den låter väldigt mycket, så det ljudet tillsammans med ljudet av ösregn, åska, blixtar, fåglar och skrikande katter, gjorde att det inte var helt enkelt att somna. Till slut gjorde jag ändå det, även om jag nog vaknade minst 15 gånger under natten av värmen, ljuden och en värkande rygg. (Sängarna är inte sköna här.)

Då var det dags.. Allt är packat och klart. Jag springer runt som en yr höna i lägenheten. Panik! Har jag med allt? För ungefär två minuter sedan gick det upp för mig att jag faktiskt ska vara borta en hel månad! Märklig känsla. Men samtidigt underbart härlig och spännande! Igår fick vi höra att det äntligen har slutat regna efter en lång tids monsunregn, som har gjort att stora delar av Sri Lanka är översvämmat. Nu håller vi tummarna för att solen är där för att stanna! (Det var förresten 27 grader där igår.. Avundsjuk?) Klockan 10 imorgonförmiddag landar vi i Colombo, så vi har en lång resa framför oss. Hörs då, hejdå Sverige!

I skrivande stund är det precis sex dagar till det bär av. Då sitter vi på flygplanet och väntar på att få lyfta. Kastrup-Frankfurt. Frankfurt-Colombo. Äventyret kan börja. Jag och min resekomanjon Frida spenderade häromkvällen med att skriva början till en packningslista. Vi började med att skriva ned vad vi behöver ha med oss i form av apotek- och necessärnödvändigheter. Ett fullt A4 blev det (liten stil, tre kolumner). Tror du att vi är tillräckligt förberedda? sa vi till varandra och brast ut i skratt. Det tror jag att vi är. Frågan är dock hur vi ska få plats med något annat i bagaget? Det får bli en senare fråga. Det viktiga är ju att vi överlever myggornas bett, solens strålar och resmålets nuvarande översvämningar...