linasresa

Låt oss börja från början. Tågresan gick bra. Tåget var i tid, för en gång skull. Puuh. Vi var framme på Kastrup kl. 12.00 och hade gott om tid innan flyget skulle lämna flygplatsen kl 15.10. Flyget gick, precis som tåget, precis när det skulle och vi fick därför tre timmar att avnjuta på Frankfurts flygplats. Tur var väl det eftersom vi fick ta tåget (!) till den terminal vi skulle. Enorm flygplats! Flyget mot Colombo var ungefär 50 minuter försenat, så kl. 20.40 lyfte vi – och hade en nio timmar lång flygfärd framför oss!

Servicen på Sri Lankan airlines var toppen. Vi blev något förvånade då vi och upptäckte att både mat och dryck ingick! Då det var dags för middag fick vi in en snygg meny med tre huvudrätter att välja på, och självklart en förrätt och en efterrätt också. De kom ständigt och fyllde på resenärernas glas med vatten, juice, öl, vin och sprit. Ovant! Maten vi fick var fruktansvärt stark. Det var knappt så att den gick att äta. Då en flygvärdinna kom förbi och frågade hur maten smakade sa jag till henne som det var, att det var väldigt stark. Med ett leende svarade hon; ”Du ska till Sri Lanka – det är bara att vänja sig!”
- Jodå, det har vi redan hunnit märka. Efter inte mer än en halv dag i landet! Flygvärdinnornas klädsel var förresten otroligt vackra, De bar sin nationaldräkt – sari, i turkost och blått med påfågelögon som mönster. Häftigt! Här har Sverige något att lära minsann. För övrigt gick den avslutande flygresan bra. Jag lyckade slumra ett par timmar, även om jag vaknade x antal gånger av att rygg och svans värkte något förfärligt. Vid halv fyra (svensk tid) fick vi en mycket god och efterlängtad frukost, som även denna bestod av tre olika val. Lyxigt!

Efter landningen gick allt både snabbt och smidigt. Vi fick vårt bagage meddetsamma, vilket var det moment vi varit mest oroliga för! Precis som väntat stod en grupp från vårt flyg kvar och fick förtvivlat se på då ett tomt band rullade förbi – utan deras väskor! Men vi slapp som sagt undan det, vilket var väldigt skönt med tanke på att vi vid detta laget hade varit vakna (typ) och på resande fot i över ett dygn. Vi hade ingen som helst aning om vad en taxiresa mellan flyplatsen och staden där vi skulle bo, Kalutara, låg på i pris. Vi tog därför första bästa flygplanstaxi dit, för att vara på den säkra sidan att vi skulle komma fram i tryggt förvar. 5000 rupies fick vi betala, vilket vi vet motsvarar 320 svenska kronor. Det kändes dyrt när vi stod där på flygplatsen, men efter det att resan var klar känns det som att man ville betala dem mer. Underbara människor! Företagets manager gav oss personlig guidning då han följde med i taxin som en av hans anställda körde. Han berättade om vad vi borde se under vår vistelse, också bjöd han oss på vars en kokosnöt då vi stannade vid vägkanten för att sträcka på benen. Då vi började närma oss slutdestinationen klev han av för ett möte, och föraren tog då över snacket om alla sevärdheter vi bara inte får missa! Vi ska upp i bergen till teplantagen, se Buddhas heliga träd, titta på alla tempel och alla andra historiska arkitekturer. Vi ska bada och snorkla, titta på koraller och sköldpaddsbarnhem, också får vi absolut inte missa den bästa och finaste nationalparken där det lever massor med vilda elefanter! Vi får se hur mycket av detta vi hinner med innan det bär av tillbaka hem till kalla Sverige igen.

Vid kl. 15.00 (Sri Lankansk tid) var vi framme vid boendet (National Institute of Health Scienses), och tror det eller ej så tog de emot oss och visse precis vilka vi var! (Vi hade nämligen tidigare på dagen fått höra att institutet var stängt på helger, och ”Ska ni verkligen åka dit idag?”.) Och alldeles riktigt, institutet är stängt på helgen, men boendet är ändå öppet. Vi blev mottagna av husmodern som visade oss vårt rum. Hon kan ingen engelska alls, så vi får kommunicera med hjälp av ett fåtal ord, men mestadels med vårt kropps- och minspråk! Vi fick vars ett, ganska stort rum, med två sängar i varje. Vi beslutade därför att det räckte med ett rum åt oss, vi vill ju bo tillsammans! Det överblivna rummet använder vi därför som ”walk in closet” och torkrum åt våra blöta kläder och handdukar. Vi har som sagt två sängar, men även ett skrivbord, ett stort värdeskåp, en torkställning och en liten möbel med en spegel. Mellan våra två rum finns en toalett med ett handfat, och en dusch (som endast har kallvatten). Efter att ha tagit min första kalldusch nu ikväll måste jag ändå säga att det gick förvånansvärt bra! Nästan lite skönt eftersom här är så fruktansvärt varmt, fuktigt och kvavt!!

Husmodern är jättesnäll och vill så väl hela tiden. Då vi kom till boendet kom hon med mat till vårt rum. ”Rice and curry” blev det. Vi var vid det här laget både dödströtta, men framför allt även dödshungriga, och blev något besvikna då det var totalt oätligt på grund av de starka kryddorna! Vi gav det flera försök, men insåg efter en stund att smärtan vi kände på läpparna, i munnen och i halsen kom från maten. Efter att ha konstaterat att ”Om vi kunde spruta eld hade vi gjort det nu” gav vi upp, och åt min frukt istället. Som jag som tur är tog med hemifrån! Senare på dagen frågade hon vad vi tyckte om maten. Med hjälp av charader visade vi en brinnande mun och sa upprepande gånger ”hot, hot hot, to hot! Not so hot!”. ”Aaaaaaah”, svarade hon och nickade. Efter en stund kom hon tillbaka med dagens middag – ”Rice and curry”. Vi smakade på det, och så klart – samma rätt som förra gången. Om möjligt ännu starkare kryddat! Då hennes dotter (som kan ett par fler engelska ord än sin mamma) kom upp sa vi det till henne också, i förhoppning om att de kan göra maten något lite svagare nästa gång, för vår skull. Hon skrattade bara och sa att det är så maten smakar på Sri Lanka! Efter en stund frågade hon mig vad vi ville ha till frukost imorgon, bröd? Yoghurt? ”Rice and curry”? Helt seriöst frågade hon mig om vi ville ha det ännu en gång – till frukost! Nej tack, sa jag lite försiktigt. Det blir bra med en bit bröd...

Efter att vi ätit vår lunch vid kl. 15.00 tog vi våra nyinköpta "kånken" och kameran i högsta hugg och gick på upptäcktsfärd. Institutet ligger en bit utanför staden Kalutara, och då vi gick utanför institutens grindar märkte vi att vi var ute på landet. En ko stod helt själv vid vägkanten, här var träd, växter och blommor i alla dess färger, och små tuktuks och mopeder körde förbi tutandes i hög fart. Här gäller det att se upp! Vi började gå samma väg som vi tidigare kommit från då vi anlände till institutet med taxi. Efter en stund kom vi till små butiker där de mestadels säljer frukt, dricka och godis. Då vi hade gått i ungefär 15 minuter kom vi till en ganska stor matbutik, där det verkar som att de har det mesta att erbjuda. Super! Här kan vi handla vår frukost, lunch och middag de närmsta 27 dagarna. Vårt mål med turen var främst att hitta någonstans att köpa vatten, och det hade vi gjort, men även att hitta havet. Så vi fortsatte att gå. Vi tittade in i ett flertal av de små butikerna för att fråga om vägen till ”the sea”, ”the ocean”, ”swim”, och till slut ”water” (sagt medan vi visade med armarna hur man simmar), men ingen förstod vad vi menade. Något märkligt då de tydligen ska vara väldigt duktiga på engelska här. Så, vi fortsatte att traska, utan att veta åt vilket håll vi egentligen skulle. Någonting sade oss dock vilket håll havet låg åt, och det skulle visa sig att vi kände alldeles rätt! Vi gick och vi gick. Efter en stund svängde vi av från den stora vägen och gick in på en mindre grusväg som slingrade sig mellan små hus. Där sprang barn och lekte, där var hundar överallt, och alla stannande upp då vi gick förbi. Några skrattade, några log, och några bara stirrade på oss. Några sa ”Helo”, andra lade till ”Where are you from?”, och några av barnen sträckte fram sina händer för att tigga pengar av oss. Konstig känsla.

Vi gick vidare och snart nådde vi vårt mål – havet! Vi gick förbi några fiskare som höll på att plocka dagens fångst från sina nät, och vi såg även fiskare som var på väg ut för att fiska. Det låg färgglada båtar längs med hela stranden, och synen vi hade framför oss var precis som i en film, eller taget ur en resekatalog. Havet med sin vita strand, palmer som hängde ut över kustlinjen, och barn i färgglada kläder som sprang längs med stranden. Underbart! Vi bytte snabbt om till bikini och kastade oss i havet. Vilken känsla! Vattnet var hur varmt som helst, med säkerhet i alla fall 28 grader. Efter den långa dag vi haft var vi verkligen unnade detta. Vad jag glömde säga är att det är väldigt varmt här. Fruktansvärt varmt till och med. Då vi landade var det 30 grader i skuggan, men nu kändes det nästan som mer. Eftersom det är otroligt fuktigt klimat går man ständigt runt och är alldeles svettig och klibbig. Det kommer nog att ta tid att vänja sig vid eftersom vi är vana vid kalla och torra Sverige. Vi låg i vattnet och njöt en lång stund, sedan gick vi längs med stranden och tog bilder medan vi skulle torka. Härligt! Vi började gå tillbaka till boendet i lugn och ro, för att vara på den säkra sidan om att vara hemma innan mörkret föll.

Då vi kom till vårt rum tidigare på eftermiddagen bestämde vi oss snabbt för att prova så att vår eladapter fungerade. Mitt mobilbatteri hade dött under resan, och vi har ju med både våra datorer och i-pods (som vi är i stort behov av). Jag kan ju säga så mycket som att vi inte blev särskilt glada då vi upptäckte att det inte gick att sticka in någon kontakt i det enda eluttaget vi har i vårt rum! Panik! När vi kom hem från stranden såg vi några tjejer sitta och titta på TV i ett av husen bredvid vårt. Vi gick in till dem och frågade om de visste något om var man hittar el. De började skratta och berättade att vi måste sticka in en penna i det tredje hålet! Vi bad dem visa och det gjorde de. Vi gick tillbaka till vårt rum och bad till gud om att vi inte skulle dö genom en elektrisk stöt. Jag tog en penna, tryckte in den i det tredje hålet, och vips så gick det att sticka in adaptern i de två resterande hålen. Perfekt! Efter en stunds pilleri och vickande på adaptern fick jag även igång min mobilladdare. Skönt!

Efter en stund kom maten, som jag redan har berättat om. Efter maten tog vi det bara lugnt på rummet. Vi känner att vi inte vill ge oss ut efter att det blivit mörkt, och ytterdörren låses klockan 21.00. Vi åt några bitar choklad och drack vår dagliga vätskeersättning, och sedan släckte vi ljuset klockan nio – trötta efter en lång dag på resande fot! Vi bäddade våra sängar med lakan hemifrån, och jag är väldigt glad att jag tog med min egen kudde. Här hängde ett myggnät när vi kom, så jag sätter inte upp det jag hade med mig hemifrån. Frida däremot envisades med att ha sitt egna, så jag fick klättra upp på hennes rygg för att få ned det gamla och sätta upp det hon hade med sig. Det var dock mycket mindre än det som hängde här, så det ser nästan ut som att hon ligger i en liten låda när hon ska sova. Vi har en fläkt i taket – vilket är ett måste om vi inte ska dö av värmeslag! Den låter väldigt mycket, så det ljudet tillsammans med ljudet av ösregn, åska, blixtar, fåglar och skrikande katter, gjorde att det inte var helt enkelt att somna. Till slut gjorde jag ändå det, även om jag nog vaknade minst 15 gånger under natten av värmen, ljuden och en värkande rygg. (Sängarna är inte sköna här.)