Dag arton.
Idag har varit en lång dag, med mycket väntetid och väldigt mycket tid i bilen. Vi åkte hemifrån klockan 07.30 i morse, och var inte hemma förrän närmare 18.30 nu ikväll. Jag är så trött att jag knappt orkar skriva, men jag ska göra mitt bästa för att få ned det väsentliga. Efter att ha åkt i ungefär en timme i morse kom vi fram till vårt första stopp; en ideell organisation vid namn Sarvodaya (vilket betyder ”awekening of all”). Det första vi fick göra vara att träffa högsta chefen, en 80-årig man med hår lika vitt som hans skjorta och sarong. Då vi kom in på hans kontor var det som taget ur en maffia-film från 70-talet; mörka träväggar, ljusa skinnsoffor och ett stort, lyxigt skrivbord. På väggarna hängde diplom i massor, och fotografi med diverse kända personer och tillställningar. Mannen kom springande förbi oss och sa: ”Excuse me one minute. I have to write to the government and tell them to go to hell!”. Vi pratade med honom väldigt kort, sedan ursäktade han sig med att hans flyg till Japan gick om en liten stund, så han var tvungen att gå. En riktig krutgubbe med andra ord! Under förmiddagen fick vi besöka olika avdelningar inom organisationen. Alla avdelningar hade en sak gemensamt, de strävade efter hälsa för alla, stora som små, gamla som unga och rika som fattiga. Intressant förmiddag. Förutom studiebesöket hade vi även hunnit med: en frukost (där vi väntade på att de tre som var med oss skulle äta i lugn och ro), en kex- och tebjudning, och en paus med uppfriskande limejuice. Vi var försenade redan i morse efter att chauffören (som vanligt) kom nästan en halvtimme sent, och det blev inte bättre av att damerna vi hade med oss skulle ha kafferep stup i kvarten! Innan vi åkte fick vi besöka ett barnhem som låg på området. Barnen som bodde där var mellan 0-2 år gamla. De var otroligt söta! Men tanken på att dessa barn inte har någon familj som vill eller kan ta hand om dem var otroligt jobbig. Det enda man ville var att ta med alla barnen hem och ge dem massor med kärlek!
Runt tolv kom vi i alla fall iväg, och då var det dags för lunch. Vi skulle åka vidare till Colombo för ett möte med en doktor som arbetade i organisationen, så på vägen dit stannade vi och köpte med oss mat (ris med grönsaker – gott!). Resan tog nästan en och en halv timme, och när vi kom fram gick damerna återigen på paus, i lugn och ro. Runt klockan två fick vi äntligen träffa den man vi hade väntat på, och jag fick uppleva en av de bästa stunderna hittills på resan. Vilken man! Han var allmänbildad, rolig, trevlig, spännande, (ja, allt positivt man kan vara) och vi hade en otroligt intressant och utvecklande diskussion om Sri Lanka och dess ”Health promotion work”. Vi var redan nästan två timmar försenade enligt dagens schema, så damerna var otåliga och avbröt diskussion. (Om de hade haft mindre kafferep kunde vi kanske hunnit med det vi var här för att göra? Irritationsmoment.) Nu var klockan tre, och vi skulle egentligen vara på äldreboendet, vilket låg mer än en timmes resa därifrån. Bråttom, bråttom…
Väl framme på äldreboende fick vi först prata med presidenten. Även detta var en privat organisation som inte får något stöd alls från staten. De klarar sig endast genom donationer (främst från privatpersoner). Presidenten berättade för oss hur äldreboendet fungerar, och det lät väldigt sunt. De ger dem bra mat, och hjälper dem med allt de behöver. De verkade även vara väldigt noga med att de äldre skulle hålla igång, både fysiskt och psykiskt, genom motion och genom att läsa tidningen varje dag. ”Vi måste se till så att varken musklerna eller hjärnan blir förstörda”, sa han. Efter en pratstund fick vi gå runt och kika på boendet och träffa alla. Där bodde 101 kvinnor och 44 män. De 101 kvinnorna var uppdelade på fyra salar, med ungefär 25 sängar i varje sal. Sängarna stod med en halv meters mellanrum med myggnät ovanför och små bord mellan. Inte mycket plats för privatliv alltså. Den yngsta var 60 år och genomsnittsåldern låg på 75, men av att döma på utseendet såg de ut som våra 95-åringar där hemma. Två av de 145 kunde engelska, så de kunde vi prata med en stund. De berättade om hur bra de trivdes där, och om hur bra personalen tog hand om dem. Skönt! De flesta blev otroligt glada av att se oss, och deras tandlösa leenden sken genast upp. Flera av dem klappade mig över ryggen och i håret, och höll i mina händer. Man märkte att de sökte närhet, och det gjorde inte så mycket att vi inte kunde förstå varandras språk. Sällskap är ändå alltid sällskap! Där kunde jag ha stannat hela dagen, jag är säker på att vi skulle kunna förstå varandra på något sätt. (Man kan göra mycket med min- och kroppsspråk som sagt.) Så klart kunde vi inte det, för våra eskorter var helstirriga och ville därifrån. (Men när de satt och åt kex och drack te med personalen passade vi på att ta en runda till, det gäller att vara smart!)
Nu orkar jag inte skriva ett ord till. Efter att ha spenderat otaliga timmar i en liten, varm flakbil utan AC, och efter alla dagens intryck är jag trött, väldigt trött. Imorgon ska vi till en skola, det ska bli skoj! God natt.
Två av de yngsta kvinnorna på boendet, strax över 60 år. I bakgrunden ser ni del av sovsalen.
