Dag nio.
Efter en välförtjänt sovmorgon åkte vi till en by vid namn Maradana, ungefär 20 kilometer söder om Kalutara. Här gjorde vi ett besök på en ”well-woman clinic”, som låg i ett fattigt område med mestadels muslimer. Då vi gick in på kliniken möttes vi av tre PH midwives, en PH nurse och ungefär 25 kvinnor som bar heltäckande svarta kläder och slöja. Många av dem hade små barn med sig som sprang runt och lekte. En gång varje månad kallas 20-25 stycken 35-åriga kvinnor till kliniken för att göra en speciell hälsokontroll. Under hälsokontrollen kollar man blodtrycket, gör en bröstundersökning (plus får information om hur man själv ska kunna undersöka brösten hemma), lämnar urinprov där sockernivån kollas, och till sist tas ett cellprov för att kolla om man har livmoderhalscancer. Under vår förmiddag på kliniken fick vi vara med om allt detta.
Det fanns ett stort rum i mitten av byggnaden, med träbänkar i långa rader där kvinnorna satt och väntade. Från detta rum fanns en dörr ut, och fyra andra dörrar varav en gick till ett litet kök, och tre till undersökningsrum. För dörröppningarna hängde endast skynken. Det första kvinnorna fick göra när de kom var att registrera sig. För detta satt en av de tre PHM vid ingången. Efter det var det dags att lämna urinprov. Proverna hade de med sig hemifrån, de flesta i någon slags flaska eller burk. En av de andra PHM satt på en av bänkarna, mitt bland alla kvinnorna, och tog emot proverna. Hon skruvade av locket, tog en sticka, och stack ned den i provet. Hon tog tiden på sitt armbandsur, och när det var klart kollade hon (genom färgen på stickan) om allt var som det skulle. Detta berättade hon sedan för ägaren till provet, fortfarande så att alla kunde höra. Annorlunda mot hur det går till hemma!
Kvinnorna gick sedan vidare in i ett av undersökningsrummet. Här kollades först blodtrycket, och sedan skulle brösten undersökas. ”Kom, kom”, sa doktorn som var med oss från institutet. ”Kom fram och titta”. ”Är det okej för kvinnan att vi är här?”, sa vi försiktigt. Hon frågade då PHN om det var okej, inte kvinnan, och hon sa ja. Vi kände oss i vägen, och väldigt illa tills mods, samtidigt som vi undrade hur kvinnan kände som låg där på britsen. Där stod vi, med kamera, block och penna i hand och tittade på henne! Vi stannade i bakre delen av rummet, och avböjde att ta foto när de sa till oss att göra det. Det ville vi inte utsätta kvinnan för. Var det någon som brydde sig om hennes känslor? Eller, vad vet vi? De hade kanske frågat kvinnorna om det var okej, på deras språk. Det förstår ju inte vi. Efter tre undersökningar kände vi att det räckte, vi visste varken var vi skulle stå eller var vi skulle titta, så vi tackade och gick ut. Nu skulle vi plötsligt in i rummet bredvid, för att vara med på en cellprovstagning. För er som inte vet så är det en gynekologundersökning. Jag vet inte om det var värst för oss eller för kvinnorna. Allt var så långt ifrån hemma som det kan bli. Både gällande metod, hygien och känslor. Tre undersökningar var vi med på. En intressant, men psykiskt jobbig förmiddag alltså.
Efter alla dessa undersökningar blev vi bjudna på te, och sedan var det dags att lämna kliniken. PHN hade ordnat med lunch till oss hemma hos sin bror, så det var dit vi åkte. Vi kom hem till en alldeles underbar familj, där mannen i huset var hemma tillsammans med sin fru och deras höggravida svärdotter. De dukade upp massor med mat vid finbordet, och berättade att de hade gjort maten speciellt till oss – utan starka kryddor. Underbart! Klockan var ett, och vid det här laget hade vi inte ätit något alls sedan frukost, så vi var väldigt hungriga. Det blev ris med fisk, curry, potatis och flera grönsaksröror. Mums! (Nu gällde det att passa på. Fisk = omega 3 och protein. Yes!) Efter en jättetrevlig lunch åkte vi hem till institutet igen. Fortfarande något chockade efter det vi hade fått se på förmiddagen. De tror nog att vi är sjuksköterskor, trots alla gånger vi har försökt förklara att vi inte har något alls med varken medicin eller sjukhus att göra hemma i Sverige.
Väl tillbaka var biblioteket äntligen öppet, så vi passade på att nyttja deras internet en stund. Skönt! Det var ett tag sedan nu. Snabbt ombyte och sedan bar det av till stranden. Vädret har varit jättefint idag, så det blev en härlig promenad dit. Efter ett efterlängtat dopp i havet började det snabbt att mörkna, och vi kände hur regnet börja komma. Vi hann inte mer än hem förrän regnet och åskan var igång. Ikväll fick vi jättegod ”rice and curry” med några nya grönsaker som vi inte riktigt vet vad det är. Gott var det i alla fall, och inte särskilt starkt! Nu kalasar vi än en gång på ananas innan det är dags att försöka få lite sömn. Imorgon väntar en spännande dag med besök på ännu en klinik. Vågar vi gissa vad som kommer att hända där? God natt.
