linasresa

Då var det måndag igen, och därmed dags att åter ta på sig skolutstyrseln. (Under veckodagarna, när vi är iväg på äventyr kopplade till skolan, har vi täckta ben nedanför knäna och täckta axlar. De flesta kvinnor vi träffar bär antingen Sari eller uniform.) Idag blev vi hämtade av en manlig läkare som följde med oss till Kalutaras största sjukhus. Här fick vi besöka några olika avdelningar för att se hur de arbetar. Först gick vi till avdelningen för STD (Sexuall Transmitted Diseases), och därefter direkt vidare till en avdelning för infektionssjukdomar, främst lungsjukdomar såsom Tuberkulos. Innan vi åkte till Sri Lanka var vi på infektionskliniken för rådgivning och nödvändiga vaccinationer. ”Tuberkulos”, sa läkaren jag träffade, ”det behöver du inte ta. Du är bara i risk om du vistas nära någon som är smittad, och personen i fråga hostar rakt på dig.” Och här stod vi nu, inne på en trång klinik, med sjuka, hostande människor precis överallt. Både Frida och jag inbillade oss direkt att vi fick andnöd, och jag frågade läkaren om det fanns någon risk för oss att bli smittade, för vi blir ju inte vaccinerade mot Tuberkulos i Sverige!! Tre läkare befann sig i rummet, och när de hörde min fråga började de skratta. ”Nej nej, ni kan vara lugna sa de. Ni är immuna mot sjukdomen.” Jaha… Låt oss hoppas det.

Vi gick vidare till gynekologavdelningen, och möttes av en chockerande syn. I en lång, smal korridor fanns runt 200 gravida kvinnor. De flesta stod, somliga satt, och någon enstaka låg på sängar som stod vid sidorna. De var som packade sardeller, och där var otroligt varmt. Alla väntade på att få kom in i ett rum som låg i änden av korridoren. Läkaren som var med oss trängde sig snabbt förbi alla kvinnorna, och gick in i rummet. ”Kom, kom”, sa han. ”Ni är på Sri Lanka nu. Då ser det ut så här.” Vi stod fortfarande kvar, längst bak. Inte ville jag trycka mig förbi kvinnorna med sina ömtåliga magar. Vi ville inte skada någon, så vi tog en stund på oss att ta oss fram. ”Excuse me. Sorry…”. Till slut var vi framme, och inuti rummet pågick ultraljudsundersökningar varvade med gynekologundersökningar av kvinnorna. Två sängar stod bredvid varandra, och i rummet befann sig uppskattningsvis 20 personer (exklusive två förvirrade svenskar). Det var en blandning av manliga läkare, barnmorskor och gravida kvinnor som väntade på sin tur. Varje undersökning tog max två minuter, och alla kunde se på. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur vi har det hemma. Bland det största som kan hända i en kvinnas liv måste vara stunden då hon får höra sitt ofödda barns hjärtljud för första gången, och första gången hon får se en bild av sitt barn under ultraljudet. Vi hade just fått uppleva något som var så långt ifrån det man kan komma.

När vi var klara där gick vi direkt in på förlossningsavdelningen. Utanför dörren fick vi byta skor (dock fick vi ha med oss våra sandiga ryggsäckar), och sedan gick vi in. I rummet stod 10 sängar, varav fyra var upptagna. Tre kvinnor låg med starka värkar, och den fjärde hade precis fött. Hennes barn hade akut tagits ifrån henne på grund av att det var för tidigt fött, så hon låg där alldeles ensam. Oj, vad gjorde vi här? Läkaren sa plötsligt till oss att vi skulle gå fram och prata med en av mammorna. ”Gör det nu”, sa han. Va? Skämtade han? Tre av kvinnorna låg och skrek av smärta, och den fjärde var totalt borta av utmattning. Hon orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag sa vänligt till läkaren att jag, av respekt till kvinnorna, gärna avstod. Det verkar som att jag stället väldigt roliga frågor, för då jag frågade barnmorskorna om inte pappan till barnet fick vara närvarande under förlossningen, började alla fem att skratta en lång stund. ”Nej, nej”, sa de. ”Pappan får vänta till det är besökstid, då får han träffa sitt barn”. Annorlunda, som sagt.

Vidare in på avdelningen för nyfödda – underbar syn!  Ungefär 50 nyblivna mammor med sina små undervärk låg i en stor sal tillsammans. Alla såg så lyckliga ut, och alla tog så fin hand om sina små. En av bebisarna var född kl 17 igår kväll, precis exakt som jag. (Förutom en smärre skillnad på 23 år.) Skoj! Vi fick även besöka barnavdelningen, som bestod av tre olika salar: en för akuta fall, en där sjukdomsläget var stabilt, och en sista sal där barnen fick bo precis innan de var redo att åka hem. Vi fick träffa barn med allt från missbildningar, till hjärtproblem, feber och diarré. Även här låg alla barn tillsammans. Salarna var fulla med sängar, i alla storlekar. Till sist gick vi till avdelningen för de för tidigt födda barnen, och här såg det ut ungefär som hemma. Sjuksköterskorna hade inte uniform (det vill säga en blå blusdress med vitt förkläde, vita knästrumpor och en liten vit hatt), utan hade istället gröna sjukhuskläder; byxor och tröja. Barnen låg i kuvöser och fick behandling efter behov. Förmiddagen var rolig, spännande, intressant och annorlunda. En vanlig dag på Sri Lanka alltså!

Någon lunch hann vi inte med efter att besöket dragit ut på tiden, så vi snabbade oss till konferensrummet där vi skulle ha möte med en av institutets doktorer. Vi börjar bli vana nu att de inte håller tiden, men vi börjar även bli trötta på det. På morgonen hade vi fått vänta en halvtimme, och det fick vi göra även den här gången. Halv två kom vår handledare in och talade om för oss att mannen vi skulle träffa var på möte, och att han inte kunde komma förrän tidigast halv tre. Så efter att ha fått lite nudlar i magen gick vi tillbaka klockan halv tre. Klokan blev tre, och fortfarande ingen. Någon minut senare kom en man inrusande, och berättade för oss att den andra doktorn inte kunde komma, och att han skulle ta hand om oss istället. Till klockan halv fem pratade han på om skillnaden mellan ”sex” och ”gender”. Inte den mest upplysande lektionen om man säger så. För tack vara en alldeles utmärkt lärare på högskolan, som är proffs på genusfrågor, så är vi redan fullärda!

Efter en lång dag tog vi en studie- och internetstund i biblioteket innan vi drog oss tillbaka på rummet. Nu har det blivit dags att sova, och kanske försöka smälta några av alla de intryck man fått med sig från dagen. Imorgon väntar nya intryck då vi bland annat ska besöka ett äldreboende. God natt.

Tillbaka igen. Nu händer det grejer minsann! Samma sekund som jag fällde ihop datorn, såg jag en kackerlacka (vår första denna resa) komma krypande mitt på golvet, fram till Fridas säng. Vi hann knappt mer än reagera förrän det knackade på dörren. Klockan var 21.40 (alltså något sent för besök), och in kom två kvinnor som vi aldrig sett förr. De stormade in, pekade, pratade på sitt språk, och rusade fram mot vår papperskorg som stod gömd i ett hörn. (Städerskorna brukar tömma den varje dag, men idag hade de glömt den.) De tog vår påse, och gick. ”Stopp, stopp”, skrek vi. ”Kackerlacka!”. Frida hade redan hunnit krypa ned innanför myggnätet, och jag hoppade snabbt upp i sängen. Den ena damen tog då av sig skon, slog ihjäl kackerlackan, tog den med sig och gick. Mycket märkligt. Varför kom de egentligen? Var det på grund av våra sopor, eller var det på grund av kackerlackan? Konstigt. Det lär vi väl aldrig få veta…


 

Till vänster, nyblivna mammor med sina småttingar.
Till höger, i förlossningssalen med fyra barnmorskor och en sjuksköterska.