Dag sjutton.
Vi började dagen med att gå till ett bageri som ligger alldeles utanför institutet. Där köpte vi färskt bröd som vi sedan åt till frukost. Här kostar en limpa 45 rupies, vilket motsvarar tre kronor ungefär, så det kan man väl unna sig ibland! Vi var förresten i kantinen idag för att betala för all ”rice and curry” som vi ätit de två första veckorna. Jag nämnde ju en gång att maten kostade 100 rupies, vilket motsvarar strax över sex kronor. Så var inte fallet. Den kostade 100 rupies för oss båda! Idag betalde vi alltså mat för två veckor, sammanlagt 32 måltider, och fick betala ungefär 100 kronor (för båda). Oj oj oj, vad billigt! Vi lär inte bli ruinerade här nere i alla fall.
En halvtimme försenat, som vanligt, blev vi hämtade av den lärare som skulle följa med oss på dagens studiebesök. Vi åkte i en liten, skumpande flakbil till ett kontor tillhörande en PHM. Kontoret var beläget hemma hos henne, långt ute på landet. Väl där fick vi en genomgång av alla register hon har ansvar för att fylla i, vilket var allt ifrån nygifta kvinnor till nyfödda barn. Närvarande var läraren från institutet, PHM och en PHN. Det kändes mer som ett kafferep än som ett studiebesök. Vi blev bjudna på te och kex, och kvinnorna kacklade mer än hönorna i ett hönshus – på sitt språk, givetvis. Jag har förresten gått från att aldrig ha druckit te i hela mitt liv, till att dricka en kopp om dagen. Var vi än kommer blir vi bjudna på te och kex, och man vill ju inte tacka nej till deras gästvänlighet. Efter ungefär två timmar på barnmorskans kontor var det dags att hoppa in i bilen igen och åka med på ett hembesök till en gravid kvinna i byn.
Vi möttes av en liten tjej, 23 år gammal, och hennes äkta man. Hon var i sjunde månaden, och vi fick vara delaktiga i allt vad ett hembesök innebär. Först togs det ett urinprov, och efter det var det dags för en undersökning av samma slag som på ”Ante natal clinic”. Jag fick prova på att undersöka kvinnan, självklart med hennes tillåtelse. Jag fick känna barnets position i magen, men huvud, rumpa och fötter, och jag fick även lyssna på hjärtljudet. (Som sagt, jag skulle kanske sadla om till barnmorska? Jag blir lika frälst varje gång jag kommer i kontakt med en gravid kvinna eller ett nyfött barn. Att få vara med vid ett barns födelse måste vara det häftigaste som finns!) Efter undersökningen hade barnmorskan ett hälsosamtal med den blivande mamman, där hon främst pratade om nutrition. Den blivande mamman hade nämligen ett lågt BMI (hon vägde bara 38 kilo till sina 144 centimeter), så barnmorskan ville att hon skulle öka i vikt. Efter en lärorik förmiddag var det dags att åka tillbaka till institutet, nu var det nämligen dags för lunch!
Efter ytterligare en nudelportion snabbade vi oss till receptionen för att möta den doktor som skulle följa med oss till äldreboendet. Tiden gick, och ingen kom. Då vi hade väntat en halvtimme bestämde vi oss till slut för att gå till vår handledare och fråga vad som stod på. Hon blev väldigt förvånad då vi berättade att vi suttit och väntat i receptionen i en halvtimme. ”Väntat på vem?”, frågade hon. Efter att ha berättat för henne om äldreboendet (som hon själv hade bokat in) svarade hon att det inte var förrän imorgon. Hon hade glömt att tala om för oss att hon hade ändrat tiden… Som sagt, vi börjar bli vana nu, och det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Istället åkte vi in till Kalutara för att kika runt eftersom det inte var något finns strandväder idag. Jag har förresten köpt något som inte är ätbart idag, mitt första fynd! En jättesöt liten näsduk i rosa och aprikos (25 rupies, som hittat!). Den ska jag ha för näsa och mun när vi åker tuktuk, för att slippa de värsta avgaserna! Det är fruktansvärt mycket trafik här, och man är väldigt utsatt då man åker tuktuk. Jag är väldigt nöjd med mitt köp! Om inte annat kan jag ju använda den att torka svett med. Där är ju en del, så att säga…
Kvällens middag blev nudlar med tomat. Vi har saknat sallad, och har inte vågat prova det innan, men idag köpte vi tomat som vi sköljde noga i vårt köpta vatten. Det ska nog gå bra! Gott var det i alla fall. Nu mumsar vi på de nötter vi också inhandlade tidigare idag, och snart är det dags att sova. Imorgon ska vi ge oss iväg redan klockan halv 8, och ska tydligen köra en lång bit. Får se vad som väntar! God natt.
Vår fina bil.
