Dag tjugo.
Ja, de är roliga med tider här minsann! Halv nio i morse skulle vi åka iväg till ett barnhem. Strax efter klockan åtta knackade det på dörren till vårt rum. Utanför stod en kvinna som var stressad och sa: ”Main gate. Now, now. Field visit. Main gate. Now!” Frida höll på att packa väskan för dagen, och jag borstade tänderna, så det var bara att skynda sig. Vi snabbade oss ned och var där till kvart över. Där fanns inte en människa (förutom vakterna). Halv nio kom chauffören förbi i lugn och ro och sa ”ten minutes”. Tio i nio (det vill säga ytterligare 20 minuter senare) åkte vi. Då blir man aningen trött eftersom vi kunde ha lagt den tiden på något vettigare än att sitta i en lobby och vänta. Men, vi har märkt att det går till så här, så det är bara att vänja sig! (Vilket vi väl lär göra lagom till det är dags att åka hem…)
Iväg kom vi i alla fall, och färden gick till ett barnhem för utvecklingsstörda. På boendet bodde 70 flickor och kvinnor i åldrarna 5-50 år. Boendet kallades fortfarande för barnhem, även då många av dem var vuxna kvinnor. Om ingen familj eller annan anhörig kom och hämtade dem efter att de fyllt 18 fick de stanna på boendet, och tyvärr var det ofta så. Vi fick veta att många av dem inte ens hade något födelsebevis, eftersom de hade blivit funna övergivna då de var små. Tragiskt. Många av dem hade Downs syndrom, och vissa hade grova störningar medan andra bara var lätt efterblivna. Alla bodde tillsammans (om än uppdelade i olika sovsalar efter ”störning”), och verkade trivas jättebra. De stora tog hand om de små, och de var så fina tillsammans. De som förstod att vi var där och hälsade på blev jätteglada och ville hålla våra händer hela tiden. På dagarna gick barnen i skolan, en specialskola som låg på området. Vi fick vara med under en lektion, och det verkade superbra. Varje lärare hade hand om ungefär fem elever var, vilket gjorde att de hade gott om tid för varje individ. Barnen målade och pysslade, och tränade på att skriva och räkna. Jätteroligt att se! Där fanns en liten flicka med Downs syndrom som var jättestolt över sin skrivbok. Hon berättade och visade, och gav mig de mest underbara leenden jag någonsin fått. Givande förmiddag, precis som så många andra.
Efter nudellunchen (behöver jag ens tala om att det var det vi åt?) var det dags för ytterligare en diskussion, denna gången om ”adolescent health promotion”. Vi träffade en MOH som berättade för oss om ett projekt som pågår, där ungdomarna är i fokus. Intressant! Vi hann även med ett möte med vår handledare Dr. Chintha, som gav oss nästa veckas schema. Hon hade talat om för oss redan innan att vi skulle ha en fullspäckad sista vecka, men att det hade blivit ändrat upptäckte vi snabbt. Nästa vecka har vi bara ett ”field visit” och fyra diskussioner innan det är dags att åka hem. Anledningen är att de har val här nästa vecka, så alla institutets fordon är upptagna – och vi kan därför inte ta oss någonstans! Alla doktorer och lärare är också iväg på valkampanjer och uppdrag av olika slag, så det är ingen som har tid med oss. Just nu vet vår handledare inte ens hur det blir med vår avslutande presentation, eftersom den skulle hållas på valdagen. Den kommer att bli av, men vi vet inte när eller hur många som kan delta. Det återstår att se!
Efter att skoldagen var slut tog vi vår vanliga runda, först stranden med dopp bland vågorna (idag var de höga), och sedan in om till Kalutara. Vi köpte mer frukt och provade pannkaksbröd med löv i. Ganska gott faktiskt! Nu ska vi skriva lite på vår presentation och äta papaya, precis som vanligt. Börjar vi bli lite förutsägbara? Kanske borde vi göra något totalt oväntat någon dag? Vi får väl se hur det blir med den saken… Imorgon är det i alla fall lördag, och då ska vi bara njuta. Om en vecka åker vi hem! Hjälp, hur ska vi hinna allt? God natt.
