linasresa

Efter tre långa och intensiva dagar gick min dröm äntligen i uppfyllelse. Igår tog jag min CMAS, dykarlicens, på Poseidon Dive Center här i Ao-Nang. Jag är otroligt stolt och kunde inte vara gladare! Har svävat runt på moln sedan jag fick certifikatet i min hand sent igår kväll, efter nästan 14 timmar ute på havet. Åh, jag vill berätta allt så jag tar det från början! I söndags började jag. Då var det teori kombinerat med otaliga timmar i poolen. Fruktansvärt kallt, men roligt att lära sig så mycket nytt och att få öva sig på att dyka. I måndags skulle jag egentligen göra mitt första open water dive, men den starka vinden ställde till det för oss och vi var tvungna att avvakta. Det var då jag och Milla åkte på Flumride-båtturen istället. (Varför vi nu gjorde det!!?) I tisdags var vattnet lugnare och vi gav oss ut för att dyka lokalt runt öarna Koh Yawasam och Koh Do. Mitt första dyk var en timme långt och på ett djup av nio meter. På grund av vindarna från dagen innan var vattnet tyvärr lite grumligt, men jag fick fortfarande möjligheten att för första gången på riktigt se den fantastiska värld som finns under havsytan. Eftersom det var mitt första dyk var jag så fokuserad på att göra allt rätt, speciellt att få tryckutjämningen i öronen att fungera, så jag hann inte riktigt njuta av det jag fick uppleva. Andra dyket gick bättre. Då gick jag, tillsammans med min instruktör Daniel, ned på tolv meters djup. Även denna gång var dyket 60 minuter långt, men kändes som 15 - max! Tiden flyger iväg och jag blev lika förvånad varje gång Daniel gjorde "Dags-att-gå-upp-tecknet" till mig. När jag kom tillbaka hem på eftermiddagen var jag så trött att jag knappt kunde gå eller ens lyfta armarna, och jag somnade som en stock! Märklig trötthetskänsla som jag aldrig känt förut. Inte konstigt dock, med tanke på det stora tryck kroppen utsatts för, och att ha kroppen fylld till bredden med kväve har säkert också något att säga. Igår, onsdag, var det dags igen, för min tredje och sista dag. Vi gav oss iväg strax efter  klockan sju och startade den två timmar långa båtfärden mot Phi Phi öarna, där dyk nummer tre, fyra och fem skulle göras. Vi var ungefär 30 personer på båten, och alla dök i grupper, utom jag som hade haft  turen att få Daniel som instruktör. En otroligt duktig och erfaren instruktör som dessutom är ägare av Dykcentret. Efter varma rekommendationer från Lelav, under middagen i Bangkok, åkte jag till Ao-Nang och bad speciellt om att få just honom. Efter att ha varit skadad och uppe ur vattnet i tre månader var Daniel lika glad som mig att han fick mig som student, och jag honom som instruktör! Var var jag? Just det. Dyk nummer tre! Vädret igår var alldeles perfekt. Sol, klarblå himmel och stilla vatten. Vi såg till och med ned till botten uppe från båten! Vi dök än en gång i en timme, och denna gång på 19 meters djup. Jag som trodde att tisdagens dykning var det häftigaste jag varit med om. Jag ändrade mig snabbt efter att ha börjat mitt tredje dyk. Sikten var så klar att vi kunde se 25 meter, och en helt ny värld öppnade sig!! Jag skulle fortfarande göra några test i varje dyk, men förutom dem kunde jag bara njuta. Några av de djur vi fick se var Lionfish, Seacucumber, Honeycomb moray och Cornetfish. Fantastiskt! Okej, nummer fyra: en timme långt och 21 meters djup. Otroligt häftig känsla att ha varit så långt ned på havets botten!! Även om man, när man väl är där, inte märker någon större skillnad på om det är 10, 15 eller 20 meter. Det enda man som dykare märker skillnad på är hur mycket luft man använder sig av, och även på djur- och växtlivet, vilket skiljer sig mycket åt beroende på hur djupt man går. På mitt fjärde dyk fick jag återigen se massa nytt liv, bland annat Clownfish (Nemo), Yellow eyed moray eal, Powder blue surgeonfish och Giant pufferfish. Mitt femte och sista dyk går nästan inte att beskriva med ord. Jag var klar med alla test och fick därför göra mitt första "fun-dive". Vi höll oss på mellan två och nio meters djup under hela timmen eftersom vi hoppades att få se haj, vilka ofta inte rör sig djupare än på fem meters djup. Och helt plötsligt hände det. Mitt framför mig simmade en 180 centimeter lång Blacktip reef shark, och lika fort som den dök upp var den borta igen. Wow!! Snacka om skräckblandad förtjusning. Coolt. Bara en liten stund senare stötte vi på en Hawksbill turtle på en meter, som lugnt gick omkring på botten och letade mat. Efter femte och sista dyket åkte vi tillbaka mot Ao-Nang. Solen  började gå ned, och jag satte mig längst framme i fören, med havet och solnedgången som enda utsikt framför mig, och skrev min exam. Det var annat än gråa och tråkiga skolsalar det! Jag såg solen gå ned, det blev snabbt bäcksvart, och jag  fick använda ficklampa för att kunna se de sista frågorna och fylla i mina svar. Vid klockan nio var vi tillbaka på dykcentret och jag fick beskedet att jag tagit min dykarlicens och med en applåd från hela gänget blev jag välkomnad in i familjen. Lycka! När jag kom hem väntade Milla med en stor grattiskram och en drink att skåla på. Sedan gick vi ut och firade. Vi åt på restaurang och avslutade kvällen med att göra det vi gör bäst, gå ut och dansa! Underbar dag. Så, om du inte har dykarcertifikat, ta det. Nu direkt. Det är det bästa som finns! Ikväll har vi varit och ätit en romantisk Alla-hjärtans-dag-middag, och fortsatt att fira. Idag var sista dagen i Ao-Nang och imorgon tar vi båten till Koh Lanta, en ö belägen två timmar söder om där vi befinner oss nu. Där fortsätter äventyret! Hej så länge.