linasresa

Efter några alldeles ljuvliga veckor är jag nu åter hemma i ett kallt och snöigt Sverige. Gissar att det kommer ta mig några dagar att återhämta mig från jetlagen och att vänja mig vid vädret...  Jag längtar redan tillbaka, men den här resan läggs nu åt sidan bland mina fina, glada och minnesvärda stunder. 

 

Jag har funnit nya vänner för livet, jag har bestigit ett berg, jag har fått njuta av solens värmande strålar, jag har paddlat kajak i Guatemala, jag har dansat tills solen gick upp, jag har skrattat mig till tårar, jag har spelat volleyboll i vattnet otaliga timmar, jag har dykt Blue hole och världens näst största barriärrev, jag har kramats massor, jag har fått se de mest fantastiska vyerna, jag har mött en manlig version av mig själv, jag har ätit kilovis med nachos, guacamole och ostquesedillas, jag har gått en salsakurs, jag har druckit härliga semesterdrinkar, jag har hoppas fallskärm från 3000 meters höjd, jag har simmat i stilla sjövatten, jag har mött en reefshark som var över två meter lång, jag har somnat till ljudet av regn mot ett plåttak i regnskogen, jag har tävlat i pilkastning, jag har testat att äta saker jag knappt trodde var möjligt, jag har spelat "skitgubbe" i en skumpig chickenbus, jag har hängt i taket på (och suttit fastklämd i) en chickenbus, jag har fått ögonen fyllda av tårar efter ett smakprov av en alldeles för stark hotsauce, jag har blivit ikastad från en brygga och slagit sönder ena knät (två gånger), jag har badat i Karibiska havet medan jag såg solen gå ner, jag har vandrat många mil i vacker natur, jag har genomfört ett 45 minuters dyk med masken full av saltvatten och näsblod, jag har stött på många nya djurarter, jag har duschat i kallvatten under bar himmel, jag har halkat på en sten för att sedan få ett enormt blåmärke på ena skinkan, jag har blivit solbränd och fått ännu ljusare hår, jag har njutit av yoghurt med granola och frukt under många frukostar i solen, jag har förbättrat min spanska, jag har besökt ståtliga Maya ruiner, jag har druckit smoothie på vita stränder, jag har fyllt på mitt papayaförråd till max, jag har varit på en sjunkande båt iklädd flytväst, jag har sprungit genom en flygplats för att försöka hinna med ett flyg, jag har korsat tre landsgränser, jag har åkt massa båt, jag har bott hos en guatemalansk familj, jag har bakat närmre 50 tortillas, jag har stigit upp två tidiga morgnar för att få se soluppgången, jag har lärt mig många nya saker om mig själv och om andra, jag har fått mersmak på att resa, jag har suttit på golvet i ett fyra personers plan och väntat på att få hoppa ut, jag har kommit väldigt nära flera personer på kort tid, jag har fått uppleva två jordbävningar och ett vulkanutbrott, jag har fått fräknar, jag har varit på upptäcktsfärd med en hyrd cykel, jag har besökt en vävfabrik i en liten by i Guatemala, jag har köpt med mig många fina minnen, jag har börjat tänka och drömma på engelska, jag har varit på heldagsutflykt på en liten båt med picknick och egen brygga, jag har tränat prutning på en marknad i Guatemala, jag har använt fyra olika valutor och därmed underhållit mattehjärnan under hela semestern, jag har gått på 5-timmarshike med en trofast hund, jag har fått stanna upp många gånger om för att påminna mig själv om var jag är, jag har klättrat upp i ett vingligt torn för att få njuta av utsikten över Flores, jag har köpt macadamians av en liten dam som hade all världens nötter i sin ägo, jag har fyllt mina ben med hundra nya myggbett, jag har gungats till sömns i en hängmatta på ett tak i Antigua, jag har fått dras med det smickrande smeknamnet "mom" under de senaste veckorna, jag har fått ta del av många människors livshistorier och erfarenheter, jag har fått se delfiner hoppa vid sidan av båten, och bäst av allt - jag fick genomföra mitt äventyr, och bocka av ännu några saker från min lista!

 

Adjö tills nästa gång.

 

Tog collectivo en timme söderut mot Tulum och två dagar med total avkoppling. Hittade ett mysigt litet hostel mitt i centrum, hyrde en cykel och gav mig ut på upptäcktsfärd. Cyklade de cirka fem km till stranden, och där fastnade jag resten av dagen. Spenderade 90 procent av tiden i vattnet, annars kalasade jag på uppfriskande smoothies eller promenerade längs stranden. Försökte desperat att suga ut det sista av denna fantastiska resan, och utnyttja varenda minut!

 

Även dag två, och därmed den sista dagen på resan, hyrde jag en cykel och gav mig iväg. Bästa sättet att ta sig runt här! Denna gång blev det en tur till Maya ruinerna, belägna uppe på en kulle och därmed med fantastisk utsikt över havet. Där spenderade jag min förmiddag, med att lugnt traska runt bland ruinerna. Gårdagen var den hittills varmaste dagen på resan, så det blev snabbt outhärdligt att vara i solen. Cykeln till stranden var enda lösningen, och där stannade jag tills solen gick ner. En fantastisk solnedgång som färgade hela himlen rosa.

 

På kvällen, min absolut sista kväll på resan, åt jag middag med tre nyfunna vänner. En av dem, Natalia, är från Mexiko och tog oss därför till den bästa lokala fiskrestaurangen i Tulum - Camello. Jag testade Mexicos specialitet ceviche, en sorts tomat-, lök- och korianderblandning tillsammans med fisk, räkor, bläckfisk och snigel. Kul att testa, men eftersom varken rå lök eller koriander är några favoriter, är det inget jag kommet testa igen. Bläckfisken var riktigt god dock!

 

Utan tvekan något av det bästa jag gjort. Någonsin. Min inställning innan hoppet var: If I can do this, I can do anything! (Ja, jag vet... Jag tänker på engelska just nu. Så blir det när man inte pratar annat, plus lite spanska, under en månad.) Klockan 14 var det min tur. Dagen innan var det så molnigt att de var tvungna att ställa in alla hopp, men idag öppnade himlen upp och bjöd på massa sol. Perfekt! Efter en snabb genomgång nere på marken, av vad som skulle hända där uppe, var det dags. Piloten, kameramannen, min instruktör, och jag, satte oss i mini-planet och gav oss iväg. Efter 25 minuter befann vi oss på 10 000 feet (cirka 3000 meter), och det var nu det gällde! Jag chockade mig själv genom att vara alldeles lugn. Hade ett leende upp till öronen, satt och småsjöng och njöt av utsikten hela vägen upp. Dags att hoppa! Upp på huk, dörren öppnas, jag slås bak av vinden, höger fot ut, vänster, sväng runt, sätter mig ner, gungar - one, two, three, faller ut och ner, ler och vinkar mot kameran framför mig, gör tummen upp, skriker glädjeskrik, fritt fall i 45 sekunder, ler med hela ansiktet, blir galet torr i munnen, poff så fälls fallskärmen ut, jag råkar nocka instruktören med mitt bakhuvud, vi seglar under åtta minuter, ser hela Conzumel och Playa del Carmen, slår ut mina armar, känns som att jag flyger, inser vad jag håller på med och kan knappt förstå att det är sant, fortsätter le och skrika: This is AMAZING!!!, vi seglar runt i cirklar, svänger och jag ber honom flyga över platsen där mina vänner väntar, vinkar neråt och hoppas att de ser mig, instruktören fortsätter fråga om jag är okej, och jag fortsätter svara: I'm more than okay!, seglar neråt, närmare stranden, tycker att det går alldeles för fort, vill stanna här uppe och känna mig som en fågel, vi närmar oss marken, jag lyfter upp mina knän, tre sekunder senare står jag i sanden, hög av lycka och skriker: I did it!!!, hör mitt namn, mina vänner kommer springande med kamerorna i högsta hugg, jag landade ett stenkast från dem, hoppade ur selen, gick tillbaka till centret, tackade dem tusen gånger om, fick min video, och sprang sedan ned till stranden för att fira. WOHOO! Ren lycka och galen adrenalinkick. Jag gjorde det! Efter en stund blev jag tröttare än tröttast och dödligt hungrig. Det fick bli en stor nachos med ost och guacamole. Vad annars?

 

Resten av dagen spenderades på stranden, precis vad jag behövde. Middag på kvällen, ytterligare två "vi ses snart" (inte hejdå), och sedan var jag slut som artist. Underbar dag! Jag är så stolt över mig själv. Ännu en dröm att bocka av från listan. Check!

Tolv timmars båt-, buss- och taxiresa krävdes för att ta mig till Mexico och strandstaden Playa del Carmen. Den första riktigt turistiska platsen jag varit på hittills på denna resan, men fortfarande underbar! Jag behövde lite liv och rörelse med musik, shopping, glass och goda drinkar. Tre dagar där, med mestadels sol och blå himmel, kan man inte klaga på!

 

Första kvällen i Playa gick vi till en lokal restaurang. Förrätt: kaktus (riktigt gott) och huvudrätt: pastor (påminner om kebab fast godare och med mer krydda) med ost och tortillas. Tror bestämt att det är omöjligt att tröttna på maten centralamerika erbjuder! Dag två bjöd på många och långa promenader runt staden och längs stranden, ännu en fantastisk lunch och en del shopping. Helt enkelt en härlig dag med gott sällskap! Tror att min hjärna stegvis börjar gå ur semesterläge, och sakta men säkert ta sig tillbaka till verkligheten. Men ännu är det inte slut! Fyra dagar kvar...

 

På kvällen käkade vi på en restaurang nere på stranden, med många tända ljus och riktigt god mat. Efter det följde någon form av "hasta-luego-fest", eftersom många i gänget skulle ge sig av nästkommande dag. Barhäng följdes av ett besök till Coco Bongo, en nattklubb som förflyttad från Las Vegas. En show pågick mellan 23 och 05, med gymnaster hängande från taket, rök, konfetti, dansare, och sångare utklädda till artister som Madonna, Michael Jackson och Beyonce. Nattklubben var rund med dansgolv i mitten, storbildsskärmar över hela sidan, och fyra våningar med balkonger runt hela lokalen. Galen plats med galet mycket folk!! Vi dansade oss trötta och kom hem med ett leende på läpparna när det började bli morgon.

 

Efter ett par timmars sömn vaknade jag till sol, klarblå himmel och pirrande mage. Vänta, det krävs faktiskt ett eget inlägg för att berätta vad jag gjorde denna fantastiska dag i Playa del Carmen! Återkommer...

 

Glömde förresten berätta om en väldigt häftig sak jag var med om på båten hem från Blue hole (förutom kraschen då...). Hela vägen tillbaka följdes vi av delfiner som simmade och hoppade på båda sidor om båten. Tänk er öppet hav, solnedgång, och det. Wow!

 

 

Godmorgon Mexiko!

 

 

Coco Bongo.

Efter tre timmars skumpande public bus, en halvtimmes taxi, och 45 minuters båttur var jag framme på ön Caye Caulker - paradiset exemplifierat! Sol, klarblå himmel, turkost vatten och gröna palmer. Det bästa av allt var att jag ÄNTLIGEN befann mig vid havet igen. Som jag längtat! Jag har fått se (och bada i) många vackra sjöar både i Guatemala och Belize, men inget slår det öppna havet. Underbart! Ett varv runt ön, kvällsdopp med hopp från "the split", och en god middag fick avsluta första eftermiddagen/kvällen på Caye Caulker. Efter det gick jag och lade mig tidigt, för nästa dag halv sex skulle ett av mitt livs största äventyr börja (jag visste bara inte att det äventyret involverade mer än att dyka The great blue hole...)!

 

Okej, låt mig ta det från början. Allt som kunde gå snett gick snett. Det började redan när jag kom till ön. Ett av mina största mål med den här resan var att dyka Blue hole, och Caye Caulker består av många dykcenter vilket fick mig att tro att allt var lugnt. Men efter hand som jag började gå runt och fråga, fick jag snabbt samma svar från alla - att det var fullt... Panik! Har jag rest runt halv jorden, till världens näst största barriärrev, också kan jag inte dyka? Efter otaliga försök kom jag till sist i kontakt med en man som ringade till den närliggande ön San Pedro, där det fanns en båt som skulle gå till Blue hole nästkommande dag. De hade en plats över till mig, och de kunde dessutom hämta upp mig på Caye Caulker. Wohoo!

 

I tisdags klockan 06.15 stod jag redo på bryggan, men där kom ingen båt... Efter en timme fann jag en person att fråga om vad som pågick, och jag fick då veta att båten gått i sönder och att de höll på att försöka fixa det. Något oroväckande redan där... Ytterligare en timme senare blev jag äntligen upplockad. De hade fått ta in en annan, mycket mindre båt, vilket gjorde att långt ifrån alla fick plats. Ungefär hälften av alla som stod på bryggan fick beskedet att deras snorkel- eller dyktur blev inställd, men jag var en av dem som fick komma med. Lycka! Något försenade, men äntligen på gång.

 

Efter två timmars båtfärd var vi framme vid Blue hole, och det kändes nästan surrealistiskt! Båten stannade precis mitt i det enorma hålet, och vi kunde se dess "kanter" runt oss. Häftigt! Dagen var perfekt för dykning: sol, blå himmel och fullkomligt klar sikt under vatten. Mitt första dyk var i Blue hole, 25 minuter långt (syret räcker inte längre när man går så djupt), med ett djup på 40 meter. Vet inte hur jag ska beskriva dyket på bästa sätt. Det var en otrolig känsla att befinna sig så långt ned under ytan, jag fick se både reefsharks och bullsharks, och dessutom hålets fantastiska sten- och korallformationer då man närmar sig 40 meters djup. Det blev många fantastiska filmer och foton med gopro:n som togs med ner, och jag lovar att visa er några av dem! Trots att det är omöjligt att fånga känslan på en bild, kan det ändå ge er ett hum om vad jag fick uppleva. Dyket gick bra, och jag blev inte påverkad alls av djupet. Skönt! Många upplever att de blir "höga", eller "fulla" när de kommer ned på cirka 30 meters djup eller mer. Så, dyk ett avklarat! Dags för nästa...

 

Vi gav oss ut ur hålet, och stannade vid ett revet Half moon caye några minuter därifrån. Ett 45 minuter långt dyk som för mig inte var annat än en plåga. Jag fick snabbt problem med min mask. Den läckte in vatten och jag hade svårt att få ut det på grund av det stora trycket, samt att den ändå läckte in nytt vatten direkt. Ja, ni kan ju tänka er... Havet i Belize är overkligt salt, så under 45 minuter kändes det som att någon skulle dricka tequila från mina ögon. Salt och citron, härligt...! Jag kämpade under hela dyket med att inte gå upp till ytan. När vi väl gick upp och jag tog av mig masken märkte jag snabbt att jag hade blod i hela ansiktet. Näsblod på grund av trycket och saltet. Mindre kul... Det tog ungefär en timme och massa sköljande i färskt vatten, innan jag åter kunde se något med mina rödsprängda och tårfyllda ögon...

 

Efter en snabb lunch var det dags för tredje och sista dyket på Long caye. Vid det här laget var jag tröttare än tröttast, och med något svullna ögon (!) var jag så nära att stanna i båten istället för att dyka. Jag är SÅ glad att jag bestämde mig för att genomföra det! Sista dyket resulterade i ett perfekt dyk. Ingenting gick snett. Fick se massor med färgglada koraller och fiskar, en stoooor sting ray och flera barracudor. Underbart! 45 minuters dyk på 17 meter fick avsluta min dykning i Belize. Dags att ge sig av hemåt!

 

Åh, jaså ni trodde att dyka i Blue hole var det stora äventyret jag berättade om i början? Nej åh nej, äventyret hade bara börjat... En två timmars båtfärd hemåt väntade, och mörkret började falla. Vi fick se en fantastisk solnedgång och det blev snabbt bäckmörkt, men med stjärnklar himmel. Helt plötsligt hörde, och kände, vi en hemsk krasch. Båten hade kört rakt på revet, och fastnade där. Efter det gick allt snabbt, vi blev tillsagda att ta på flytvästarna och hålla våra mest värdefulla ägodelar nära oss. Vi satte oss alla längst bak i båten, och en väldigt speciell känsla infann sig. Någon form av lugn blandat med skräck. På grund av vågorna slogs båten mot revet gång på gång, och det dröjde inte länge innan båten började ta in vatten... Vi kunde höra hur allt skvalpade runt inne på toaletten längst bak i båten, och våra fötter var under vatten. Allt var tyst, på något konstigt vis. Besättningen var duktiga, och gav oss information om vad som hände samtidigt som de desperat försökte få loss båten samt få tag på hjälp. Efter cirka två timmar kom räddningen. En liten roddbåt som, trots revet, kunde ta sig fram till vår båt. Sex personer i taget blev vi sedan slussade ut till en lite större båt som väntade på oss på djupare vatten. Efter ungefär femton minuters båtfärd var vi tillbaka på land, något omskakade.

 

Jag skulle träffa de andra för middag klockan sju, så på bryggan möttes jag av många oroliga ansikten eftersom jag aldrig dök upp, och ingen hade sett mig på hotellet. Efter att chocken lagt sig gjorde jag ett tappert försök att njuta av middagen, och vi dansade sedan hela natten tills ljuset tändes och musiken stängdes av. Märklig dag på många vis, men ändå en av de mest fantastiska. Jag kan nu checka av två saker från min lista: Dyka Blue hole och bli räddad från ett sjunkande skepp...!

 

Tredje och sista dagen var en fullkomligt avkopplande dag. Inga planer. Bara sol, bad, god mat och massa skratt! Hade även tid att promenera runt ön, fotografera och njuta av den lugna, härliga atmosfären. Klockan sju igår morse gick båten tillbaka till fastlandet, och därmed startade en tolvtimmars resa mot Mexico och Playa del Carmen. Näst sista destinationen på mitt äventyr!

 

Så, en liten ekolodge i regnskogen två mil utanför San Ignacio. Där befann jag mig när detta skrevs. Mysigt ställe. En familj i ett hus, med fem tillhörande små "skjul". I varje skjul fick precis två enkelsängar plats, och det var det. Plåttaket, två små fönster utan glas, och en liten fläkt får icke förglömmas! Duscharna var under bar himmel, och toaletten var en kompost toalett där jag fick lägga små barkbitar på toppen istället för att spola. Annorlunda, men helt okej i tre dagar!

 

Att jag befann mig i regnskogen var det inga tvivel om. Första dagen öste regnet ner hela eftermiddagen, kvällen och natten. Fullkomligt öppen himmel kombinerat med plåttak är ingen höjdare... Trots det var vistelsen fantastisk! Lugnt, stilla och avkopplande. Dag två gav solsken efter en regning morgon och jag gav mig därför ut på en fyra-timmars-hike till, från och runt San Ignacio. Vacker natur med höga berg och djupa dalar. På grund av regnet var allt grönt och många djur var i rörelse längs med vägen. Som sällskap hade jag med mig hunden från lodgen där jag bodde. Han följde mig troget i varenda steg jag tog. I San Ignacio delade vi lunch och det verkade som att han trivdes lika mycket som jag gjorde! Ännu en riktigt centralamerikansk lunch stod på menyn - nachos med ost, salsa, guacamole och bönor. Det slår aldrig fel!

 

Kvällen spenderades under det åter blöta plåttaket. Testade familjens specialitet: majs- och tonfisksoppa med tortillas. Ännu en lyckad middag! Efter det följde ett par timmars pilkastning innan ett nytt försök att sova. Tidigt nästa morgon skulle jag ta public bus vidare till nästa äventyr, höjdpunkten på resan: Caye Caulker! 

 

Fyra timmars buss tog mig till Flores, en pittoresk by belägen vid sjön Petén Itzá. Efter snabb incheckning och lunch tog jag båten längs kusten för att få njuta av naturen och ett par stopp vid kulturella sevärdheter. Ett av stoppen var en gigantisk stenhäst byggd år 1525, och ett annat var ett torn med fantastisk utsikt över Flores. Träden runt tornet var fyllda med spider monkeys, som roade sig med att hoppa från träd till träd. Eftermiddagen spenderades mestadels i vattnet. Med noll vind var sjön otroligt stilla, och därmed perfekt att simma runt i. Aah, avkopplande! På stranden gjorde vi en värmande brasa, och såg solen börja gå ner innan båten gick tillbaka till Flores.

 

På kvällen gick vi till en lokal restaurang, där vi fick chansen att testa alla möjliga sorters mat. Jag beställde wild turkey, men smakade även gibnot (wild pig), aguti paca (släkting till råttan, fast större), och armadillo. Spännande! Armadillon var svår att få ner (smakade ungefär som dåligt tillagat lamm)... Medan aguti pacan var en glad överraskning. Riktigt god! Min vilda kalkon var något av en besvikelse. Torr, och inte alls så god som Ingelstads där hemma.

 

Nästkommande dag gick bussen vidare mot Tikal, med dess enorma och välbevarade Maya ruiner. Tikal betyder Voices in the air, vilket man snabbt förstod varför. Ungefär fyra timmar tog det att gå runt området (vilket är mestadels djungel), klättra upp på toppen av några av de många templen och se dess rika djurliv. Jag stötte bland annat på ett gäng coatimundis (även kallad white nose coati), två agutis (av samma sorts som jag åt dagen innan...), samt bowler monkeys. För er som inte vet hur de låter, googla det! En ensam apa kan frambringa ljud som låter som hundra skrikande, arga apor tillsammans. Ett ljud liknade det som är i spökhuset på diverse nöjesparker, dock mycket högre. Att det dessutom ekar i Tikal gjorde inte vrålen bättre direkt...

 

Efter Tikal gick bussen vidare mot gränsen till Belize, vilken jag korsade gående. En taxi tog mig sedan vidare till nästa stopp på min resa - en liten ekolodge i regnskogen cirka två mil utanför San Ignacio. Ses där!

 

 

 

Igår tog jag båten tvärs över Atitlan, till den lilla bergsbyn San Juan la laguna. Där välkomnades jag av la familia de Tzep, som jag skulle bo hos över natten - mamma, pappa och fem härliga ungar från tre till 17 år. Jag hade med mig några presenter som vi lekte med under eftermiddagen, vilket var väldigt uppskattat! Efter det hjälpte jag mamman i huset att göra tortillas. Hon var så snabb att jag först hade svårt att hänga med på vad hennes händer och fingrar gjorde, men efter ett tag fick jag till och med höra att mina tortillas var "muy buenas!". Kul! Efter en god, traditionell guatemalansk middag klädde sig barnen i festkläder och började spela trummor och flöjt, samt dansa. Så klart blev jag också uppbjuden att dansa, av både pappan i familjen, Santos, yngste sonen, Santos, samt yngsta dottern, Evelinia. Utanför sköts det raketer, vilket det förresten gör varje dag här. Alltid finns det något att fira! (Oftast sker det dock klockan fyra på morgonen, utanför fönstret till de tjejer som fyller 15 år. Härligt uppvaknande på sin födelsedag...) Efter otaliga försök att konversera på spanska gick jag och lade mig, eftersom nya äventyr väntade tidigt nästa morgon.

 

Klockan 03.00 ringde mitt alarm, och då gick jag direkt till byns park för att möta min guide samt tre andra morgonpigga hajkare. Tillsammans skulle vi bestiga berget Rostro Maya, 2500 m ö. h., för att se solen gå upp över sjön, bergen och vulkanerna. Vi skulle hålla ett högt tempo för att hinna upp i tid, och det var minst sagt tufft, men jag är så stolt över mig själv att jag klarade det! På toppen möttes vi av en alldeles fantastisk vy. Vi kunde till och med se vulkanen Pacaya (den som hade ett utbrott nu i veckan, i fredags tror jag att det var), och hur svarta rökmoln "puffades" ur toppen på den. Häftigt! Har förresten glömt att berätta att vulkanutbrottet kändes som en jordbävning för oss, och igår kom det ett nytt efterskalv när jag satt och spelade spel med barnen. Ett skalv så stort att hela bordet skakade! I alla fall, tillbaka till berget. Vägen ner gick något lättare, och vi stannade då och då för att njuta av soluppgången som fortfarande pågick. När jag kom "hem" väntade en härlig frukost och jag kan nog ärligt säga att mat aldrig smakat så gott som då!!

 

Just nu är klockan halv sex här, och jag ligger i en hammock, på ett tak, någonstans i Guatemala och baaaara njuter! Vid sju ska jag möta upp ett gäng för middag, sedan blir det bums i säng. Imorgon går bussen kl 05.00 mot nästa destination - Rio Dulce! Hasta luego!

 

På båten på väg till San Juan la laguna.

 

La familia de Tzep.

 

Från toppen av Rostro Maya.

 

Gårdagen bjöd på ännu en upplevelse som jag kommer minnas resten av mitt liv. Tog "chicken bus" (ser ut som en amerikansk skolbuss) västerut, med tre byten, till den lilla staden Panajachel. Staden är belägen vid sjön Atitlan, och är omringad av berg och vulkaner. Bussresan hit var minst sagt intressant. På varje säte (vilket är menat för två personer) satt tre till fyra vuxna och minst ett barn... Mitt gången var så smal att man fick gå på sidan, och ändå klämdes nästan låren fast. Vid ett tillfälle räknade jag till över 60 personer på bussen, ej inräknat de som satt på taket eller hängde utanpå bussen... Samtidigt som det var den längsta och jobbigaste bussresan någonsin, var det också den roligaste! Jag pendlade mellan att sitta, stå och hänga, beroende på hur många passagerare. Dock fick jag inte chansen att sitta med båda skinkorna på ett säte en enda gång på den fyra timmar långa resan!

 

Väl framme möttes jag av otroliga vyer med sjön i förgrunden, och bergen och vulkanerna bakom. Än en gång. Stanna. Andas. Sug in. Mötte en jättetrevlig kvinna, och vad jag förmodar var hennes barnbarn, vilka jag stannade och köpte nötter hos. Rena lyxen att ha macadamians överallt här! Jag älskar att man hela tiden kan träna på sin spanska. Alla är så vänliga, öppna och hjälpsamma! Efter lunch var vi fem stycken som bestämde oss för att ge oss ut på en kajaktur runt sjön. Vi borde förmodligen inte ha gjort det, på grund av gårdagens vindar, men vi gav det ett försök. Resultat = dyngsura med mjölksyra i alla kroppens muskler. Det var väldigt roligt dock! Mycket skratt och prat. Jag delade kajak med Jen, en tjej från Kanada, och det slutade med att vi lade ifrån oss paddlarna och lät vindarna ta oss var de ville, samtidigt som vi sjöng gamla Destiny's child låtar. Bra tur!

 

På kvällen såg vi solen gå ner bakom bergen, från en restaurang ute i vattnet. Otroligt! Drinkar, ännu mer livemusik, och massa skratt fick avsluta kvällen i Panajachel.

 

Idag åt jag en härlig frukost i solen, nere vid sjön, och har sedan strosat runt för lite fotografering och utforskande av staden. Nu är klockan 12 här, och jag ska ta båten över till andra sidan. Berättar mer om det äventyret när jag kommer tillbaka imorgon! Adiòs!

 

Ibland  måste jag stanna upp och påminna mig själv om var jag är. Allt är så otroligt vackert här, och jag går ständigt runt med ett fånigt leende på läpparna. Idag gick jag upp till en utsiktsplats än högre belägen än den förra. Det var det perfekta tillfället att stanna upp, andas och suga in alla intryck och vackra fotografier och lägga dem på minnet.

 

Marknaden igår var lika rolig som marknader är i största allmänheten - det vill säga underbara! Jag älskar fortfarande att strosa runt, titta, prata, och förstås pruta. Dock blev det inga köp igår utan bara en stund att titta på alla vackra saker som såldes, mestadels tyger i regnbågens alla färger. Under eftermiddagen träffade jag ett härligt gäng med nationaliteter från Kanada, Indien, Österrike, Nederländerna, Australien, Litauen och Sydafrika. Vi spenderade dagen med att kolla in de lokala barerna, strosa runt på gatorna, och på kvällen avnjöt vi en god middag tillsammans för att sedan gå vidare till Guatemalas bästa bar med livemusik när den är som bäst! Bra kväll.

 

Förutom vandringen till utisktplatsen gick jag även tillbaka till marknaden idag, och fyndade några minnen från Antigua. På kvällen tog jag en salsa lektion (SÅ SKOJ!!) med de andra, vilket vi gick ut för att praktisera på kvällen/natten. Underbar, men ack så svettig, kväll med dans till tonerna av äkta latino musik! Förresten så åt jag tidernas bästa falafel på kvällens vegetariska restaurang.

 

Imorgon lämnar jag Antigua för att med lokalbuss (chicken bus) ta mig till Panajachel och dess vackra sjö vid namn Atitlan. Únete a nosotros!

 

 

För att sammanfatta resan hit: lång, tröttsam,  stressig och panikartad... Flyget från London var försenat, på grund av de hemska väderförhållandena i USA, vilket gjorde vistelsen i Miami mindre njutbar. Timmar av köer med tusentals människor, bara för att komma in i landet. Efter det följde köer för att hämta ut bagaget, och sedan köer för att lämna in bagaget igen. Att jag hade ett "express connection boardingpass", eftersom mitt flyg skulle gå om några minuter, var det ingen som brydde sig om, och jag fick stå i samma köer som alla andra: de som bodde i USA, de som hade timmar av väntetid, de som redan missat sina flyg på grund av förseningar, samt de som var lika stressade och uppgivna som mig. Efter att jag lämnat in mitt bagage var det 20 minuter till planet mot Guatemala skulle lyfta. Jag sprang de ca två kilometrarna (stor flygplats) mot gaten. När jag kom fram , svettig och flåsande, kastade jag mig på disken och fick fram något i stil med "Plane... Guatemala... Board...??!" Kvinnan bakom disken sa lugnt "I was just about to close the door. What's your name? Ok, you can board. Hurry!" Två minuter efter att jag pustat ut på min plats lyfte planet. Wohoo! I made it!!!

 

Efter det gick allt smidigt. Snabbt genom tullen i Guatemala, min ryggsäck kom åkande på bandet nästan direkt, jag hittade min taxichaufför, och eftersom det var natt och lite trafik var jag framme i Antigua på nolltid! Fint hotell och stor skön säng, vilken jag utnyttjade ganska direkt efter 26 vakna timmar på resande fot... 

 

Började min första dag i Guatemala med att äta en härlig frukost i solen, och efter det gav jag mig ut på upptäcksfärd! Spenderade hela förmiddagen med att vandra runt i den lilla, färgglada staden. Jag satte mig på en bänk i Central Park, njöt av värmen och att titta på det liv som rullade på runt mig. Jag fick snabbt chansen att träna på min spanska, eftersom många gärna sätter sig och pratar en stund. Människorna är väldigt vackra här. Speciellt kvinnorna med sitt långa, svarta hår och sina färgglada, mönstrade kjolar, midjeband och blusar. Efter att ha avnjutit min färska papaya i solen, gick jag längs gatan och stötte på en backpacker från Nederländerna, och det blev snabbt bestämt att vi skulle äta lunch ihop på någon av stadens alla små restauranger. Efter det rullade dagen på. Vi följdes åt på det fortsatta upptäckandet av Antigua. Vi vandrade upp till la cruz, ett stort stenkors på toppen av en otroligt vacker utsiktsplats. Från toppen hade vi utsikt över hela Antigua, med dess tre omringande vulkaner. Otroligt! Dagen fortsatte med mycket strosande, och ytterligare ett par timmar i parken. Kvällen avslutades sedan med en trevlig, god och klassiskt guatemalansk middag - quesadillas med kyckling och ost, med tillhörande salsa och guacamole. Mums! Jetlagen började komma ifatt mig och jag somnade gott efter middagen... Nu väntar en ny dag med nya intryck och upplevelser! Jag har hört att här ska finnas en marknad med allt du kan tänka dig, den måste kollas in! Ciao!